Nicklas
2006-05-19, 15:22
Dykning i Korallgrottan våren 2002
Nicklas Myrin
Det var med en känsla av oro jag såg Aron försvinna ner i det kalla vattnet. Han skulle lägga ut den första biten av ledlinan och det här var hans första riktiga grottdyk. Han har en stor fördel eftersom han har varit med oss mycket och sett på när vi dyker. Han har hört oss berätta om hur ensam man kan känna sig där nere. Men han har aldrig upplevt det själv, förrän nu.
Vi hade planerat denna expedition till Korallgrottan i ungefär ett halvår. Korallgrottan ligger i norra Jämtland och är Sveriges längsta grotta med över 5,5 kilometer gångar. Den har fått sitt namn ifrån formationer i grottan som liknar koraller. Målet var nu att fortsätta utforskning i en vattenfylld grottgång där jag tidigare dykt in 25 meter. Vi vet att det är ett vattenlås, en sifon, frågan är bara hur lång. Vi vill komma upp på andra sidan sifonen så att vi lättare kan utforska grottan. Platsen där dykningen börjar ligger en bit in i grottan och det är ganska svårt att ta sig dit. Vi som sysslar med detta är speleologer eller grottforskare som det heter i dagligt tal.
Jag, Johan Utas, Daniel Karlsson och Aron Juhlin, var spända inför denna resa. Vi visste att chansen att hitta flera hundra meter ny grotta var stor.
Det var därför vi satsade ganska stort. Med ett 20-tal dykflaskor, komplett dykutrustning till oss alla, kök att ha vid dykplatsen, snöscoter med släp, tillstånd att köra snöscoter, videokamera, undervattenshus, undervattens stillbildskamera, mm, tänkte vi ta oss till grottan och ner till vattenlåset...men hur? Vi behövde folk! Vilka skulle vara tillräckligt motiverade för att hjälpa till och bära ner utrustningen i grottan? Det visade sig finnas många. Av någon anledning finns det fler grottforskare som är nyfikna på vad som finns på andra sidan sifonen.
Vi anlände fredag 06.30 till ett par som bor 4-5 km ifrån grottan. Det är så nära man kan komma med bil. Där träffade vi alla glada speleologer som lovat att hjälpa oss. Vi hade sträckkört från Stockholm så det hade inte blivit mycket sömn på natten. Vi som skulle dyka gick och lade oss, för att återhämta krafter. Denna dag blev till att sova och förbereda utrustningen.
Lördag morgon var alla laddade. Många tog sig upp till grottan på skidor. Utrustningen och några lata dykare fick åka snöscoter. Tack vare ett fantastisk sammarbete så kom utrustningen ner i grottan otroligt smidigt.
Vi var 17 stycken och använde oss av "langen går". Trots att det är ganska trångt så gick det fort.
/gallery/files/6/aron_skjuter_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=293)
Aron skjuter en väska till nästa person i kedjan
Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/6/nicklas_raacker_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=298)
Nicklas räcker en flaska till nästa person i kedjan
Foto: Daniel Karlsson
Vi fyra dykare började göra oss i ordning. Först av med de svettiga kläderna vi haft på oss på väg in, sedan på med nya torra underställ mm. Grottan håller så här års en temperatur på 1 - 3 grader, därför var det skönt att få på sig torra kläder. Vi fortsatte med att skruva fast regulatorerna, samtidigt som vi av medhjälpare blev matade med mackor och dylikt. På med bröstsele och hjälm.
Som sagt så skulle Aron lägga ut första biten av linan. Jag hade ju vid ett tidigare tillfälle varit inne i sifonen ca 25m, så vi antog att Aron skulle lägga nästan lika långt. En anledning till att Aron fick dyka först är att den första dykaren alltid har god sikt. Och då är risken att det händer något inte lika hög.
/gallery/files/6/aron_goer_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=292)
Aron gör sig klar för dyket
Foto: Daniel Karlsson
Men Aron tänkte inte riktigt som vi gjorde. När han fick ett linhjul med 50 m på så ville ju han lägga ut allt direkt. Som tur var så insåg han sina begränsningar, dock först efter 45 m. Han hade efter 35 m kommit till 14 meters djup och en T-korsning. Där valde han den högra gången, för den gick uppåt. Problemet var att den var lite mindre och botten var som en stor slambädd. När han tyckte att det var otrevligt och ville simma tillbaka så hade han noll sikt. Nervös, som vem som helst hade varit i det läget, simmade han det fortaste han kunde tillbaka.
Sedan skulle Johan dyka. Han la ut sista biten på Arons linhjul och lämnade ett linhjul med 35 m lina på. Sedan var det Daniels tur. Han följde Arons lina och lade sedan ut 35 meter till. När jag simmade tyckte jag att det var jobbigt redan när jag kom till slutet på Arons lina, så jag bestämde mig direkt för att vända tillbaks. Efter att ha pratat lite med de andra tog jag mig mod att testa den andra gången som Aron inte hade valt. Jag hoppades på att den skulle ha bättre sikt. Men det var hyfsat dåligt i den också, dock är den lite större. Det kan vara farligt i den gången, för på vissa ställens ser det ut som att linan skulle kunna smita in där man inte kommer igenom. Om vi ska fortsätta där måste vi göra fast linan i mitten av gången. Jag vände på
16 meters djup efter att ha lagt ut 15 meter räknat från T-korset.
Nu var det Daniels tur igen. Han verkar ha haft en bra dag, när han kom till slutet på de två linorna (50 + 35 m) så lade han ut ytterliggare 30 meter.
Då kom han också upp i luft. Men det var precis att linan räckte ända upp. Han fick nästan dra i den lite för att den skulle komma upp ur vattnet.
Sedan så fanns det inget bra att fästa linan i, inga stenar eller utskjutande delar som var bra. Gången var helt ren bortsett från lite lera på golvet.
Så Daniel tog linänden och bäddade ner den i leran så gott han kunde.
/gallery/files/6/linan_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=297)
Linan inbäddad i lera
Foto: Daniel Karlsson
Glada över denna upptäck så avslutade vi denna dag. Vi åkte hem till lägret och fick en utsökt middag.
Söndag morgon var vi alla spända över att få dyka in i det som vi hoppades var nya delar. Vi hade planerat kvällen innan att alla skulle dyka igenom sifonen, så att vi skulle kunna kartlägga så många kilometer som möjligt. När vi var vid dykplatsen så gjorde jag och Daniel oss färdiga för att filma och fota som första dykare med hopp om att ha god sikt. Det var bra sikt och väldigt kallt. Efter ca 25 min var mina fingrar helt bortdomnade. Jag kände knappt avtryckarknappen på kameran.
/gallery/files/6/daniel_filmar_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=294)
Daniel filmar med videokamera
Foto: Nicklas Myrin
/gallery/files/6/daniel_vidare_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=295)
Daniel vidare in i gången
Foto: Nicklas Myrin
När vi var framme vid T-korset så vände jag ut och Daniel fortsatte i gången precis som vi planerat. Mina fingrar brände medans jag fick hjälp av Johan att ta av mig hanskarna. Sedan var det hans tur. Han gjorde sig i ordning och försvann i det mörka vattnet.
/gallery/files/6/johan_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=296)
Johan gör sig klar för att dyka
Foto: Daniel Karlsson
Vad jag och Aron inte visste om var att Johan hade jätteproblem sista biten. Den långa dykningen plus noll sikt gör att man blir stressad. Johan kom till slutet på linan utan att ha kommit upp i luft. Linan som var inbäddad i leran hade lossnat. Det är en mardröm för en grottdykare. I och för sig kunde han ju alltid simma tillbaka igen, men när man är inställd på att snart komma upp så känns det psykisk jobbigt. Som tur var så var han så pass nära att han såg lamporna Daniel hade till videokameran. Daniel höll nämligen på att filma när Johan skulle komma upp ur vattnet. Tur i oturen.
Aron dök före mig. Han tyckte också att det var jobbigt men kom igenom utan problem. Jag dök efter, och en känsla som gjorde det lite lättare var att jag visste att de andra väntade på mig. Men vi pressade gränserna, det kände vi allihop.
Väl uppe i nya delar var vi alla spända över hur mycket vi skulle hitta. Vi tog av oss utrustningen och började krypa vidare i gången. Efter en liten bit tyckte vi att det såg ut som att någon hade krypit där före oss. Men det kunde ju inte vara sant, vi är ju i okända delar, tänkte vi. Men när vi hittade ett blått rep så kunde vi inte låtsas längre. Vi hade dykt 115m genom en sifon och kommit upp någonstans i Korallgrottans kända delar. Samtidigt som vi kände besvikelse över att vi inte hittat nya delar, kände vi lättnad, för nu var vi inte tvungna att dyka tillbaka. Nu när vi hade valet så var det ingen som ville dyka tillbaka. Problemet var bara att ingen av oss hittade speciellt bra i grottan. Vi skrev ett meddelande på min skrivskiva:
" Vi mår bra. Vi försöker hitta ut. Börjar följa repet uppåt. Lämnar små linorstumpar efter oss. Hjälp oss ut!"
Vi satte fast skrivskivan på det blå repet tillsammans med en mask så att de skulle förstå att det var vi, ifall att någon skulle komma förbi. Det fanns chans att någon var inne i grottan så det var värt ett försök. Sedan började vi att krypa. Det kändes inte så bra, vi kom till olika vägskäl, återvändsgränder. Moralen sjönk och tiden började bli knapp. Vi hade avtalat en tid med de andra att börja transportera ut utrustningen. Klockan 18.00 hade vi planerat att vara tillbaks till dykplatsen. Nu var klockan 17.35
Vi bestämde oss för att någon skulle dyka tillbaka. Daniel erbjöd sig att göra det. Vi började krypa tillbaks mot sifonen, där vi lämnat utrustningen. På vägen mötte vi trots allt två andra speleologer. De var inne och nöjeskröp. Vi var väldigt glada att träffa dem. Men faktum var att vi fortfarande höll på att överskrida tiden. Vi var tvugna att vara tillbaka på andra sidan sifonen innan de skickade någon att ringa efter räddning. Klockan var nu 18.15 . Daniel bestämde sig för att dyka ändå. Jag erbjöd mig att dyka med honom, för jag vet att jag själv skulle vilja ha det stödet. Daniel var inte sen med att tacka ja. Vi hade luft inom gränserna men inte mer. Vi hade inte tillräckligt med lampor så vi fick skramla från Aron och Johan. Vi hade inte ätit på länge och vi var ganska nervösa. Vi var helt enkelt inte i bästa form, men ändå kändes det som att vi hade hyfsad kontroll på situationen.
Daniel dök först och jag dök kort efter. Det var absolut noll sikt de första 85 meterna, ända fram till T-korsningen, men där blev det helt klart. Det första jag ser är Daniel som ligger och väntar på mig. Det kändes otroligt skönt. Trots att det enda han säkert ville var att komma upp ur vattnet tog han sig ännu lite kraft för att vänta på mig. Sista biten ut var en fröjd, kristallklar sikt i den stora ljusa gången.
När Daniel kom upp ur vattnet var det helt svart. Han trodde att det inte fanns någon där överhuvud taget. Klockan var nu 18.57 och vi hade dragit över den avtalade tiden med nästan en timme. Men rätt som det var började det blixtra av kameror och folk jublade över att vi hade kommit upp. Det var nästan 15 personer som hade suttit och väntat på oss. De blev väldigt glada att vi var tillbaka. Vi samlade ihop alla grejer och fick fantastisk hjälp med att få ut det.
Under tiden hade Johan, Aron och de andra två speleologerna kämpat med att få ut sig själva och deras utrustning. Aron var väldigt utmattad och fick verkligen kämpa för att komma ut. När han väl gjorde det var det rakt ner till huset vi bodde i, in i duschen och ner i säng.
Vi hade planerat ganska länge inför det här expeditionen. Resultatet blev att vi har hittat en 115 meter lång, vattenfylld förbindelse mellan två av grottkartans frågetecken. Vi har gjort sveriges djupaste grottdykning som nu är 16 meter. Där det är som djupast fortsätter gången mot ännu outforskat territorium.
Vi vill tacka alla de otroligt starka själar som har hjälpt oss med allt runt omkring. Utan dem hade det aldrig gått.
FAKTARUTA
I Sverige dyker vi med flaskorna sidmonterade. Detta gör vi för att
grottorna oftast är små och inte helt vattenfyllda. Många gånger
måste vi dyka genom en kort passage för att sedan krypa med dykutrustningen på oss, fram till nästa vattenlås. Detta kallas sifondykning eller "sumpdiving". Vi har hjälm för att skydda huvudet och för att det är en bra plats att montera reservlampor. Ofta dyker vi utan fenor, det kan vara så trångt att de bara är i vägen. Vi dyker för grottans skull och inte för dykningen.
Nicklas Myrin
Det var med en känsla av oro jag såg Aron försvinna ner i det kalla vattnet. Han skulle lägga ut den första biten av ledlinan och det här var hans första riktiga grottdyk. Han har en stor fördel eftersom han har varit med oss mycket och sett på när vi dyker. Han har hört oss berätta om hur ensam man kan känna sig där nere. Men han har aldrig upplevt det själv, förrän nu.
Vi hade planerat denna expedition till Korallgrottan i ungefär ett halvår. Korallgrottan ligger i norra Jämtland och är Sveriges längsta grotta med över 5,5 kilometer gångar. Den har fått sitt namn ifrån formationer i grottan som liknar koraller. Målet var nu att fortsätta utforskning i en vattenfylld grottgång där jag tidigare dykt in 25 meter. Vi vet att det är ett vattenlås, en sifon, frågan är bara hur lång. Vi vill komma upp på andra sidan sifonen så att vi lättare kan utforska grottan. Platsen där dykningen börjar ligger en bit in i grottan och det är ganska svårt att ta sig dit. Vi som sysslar med detta är speleologer eller grottforskare som det heter i dagligt tal.
Jag, Johan Utas, Daniel Karlsson och Aron Juhlin, var spända inför denna resa. Vi visste att chansen att hitta flera hundra meter ny grotta var stor.
Det var därför vi satsade ganska stort. Med ett 20-tal dykflaskor, komplett dykutrustning till oss alla, kök att ha vid dykplatsen, snöscoter med släp, tillstånd att köra snöscoter, videokamera, undervattenshus, undervattens stillbildskamera, mm, tänkte vi ta oss till grottan och ner till vattenlåset...men hur? Vi behövde folk! Vilka skulle vara tillräckligt motiverade för att hjälpa till och bära ner utrustningen i grottan? Det visade sig finnas många. Av någon anledning finns det fler grottforskare som är nyfikna på vad som finns på andra sidan sifonen.
Vi anlände fredag 06.30 till ett par som bor 4-5 km ifrån grottan. Det är så nära man kan komma med bil. Där träffade vi alla glada speleologer som lovat att hjälpa oss. Vi hade sträckkört från Stockholm så det hade inte blivit mycket sömn på natten. Vi som skulle dyka gick och lade oss, för att återhämta krafter. Denna dag blev till att sova och förbereda utrustningen.
Lördag morgon var alla laddade. Många tog sig upp till grottan på skidor. Utrustningen och några lata dykare fick åka snöscoter. Tack vare ett fantastisk sammarbete så kom utrustningen ner i grottan otroligt smidigt.
Vi var 17 stycken och använde oss av "langen går". Trots att det är ganska trångt så gick det fort.
/gallery/files/6/aron_skjuter_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=293)
Aron skjuter en väska till nästa person i kedjan
Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/6/nicklas_raacker_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=298)
Nicklas räcker en flaska till nästa person i kedjan
Foto: Daniel Karlsson
Vi fyra dykare började göra oss i ordning. Först av med de svettiga kläderna vi haft på oss på väg in, sedan på med nya torra underställ mm. Grottan håller så här års en temperatur på 1 - 3 grader, därför var det skönt att få på sig torra kläder. Vi fortsatte med att skruva fast regulatorerna, samtidigt som vi av medhjälpare blev matade med mackor och dylikt. På med bröstsele och hjälm.
Som sagt så skulle Aron lägga ut första biten av linan. Jag hade ju vid ett tidigare tillfälle varit inne i sifonen ca 25m, så vi antog att Aron skulle lägga nästan lika långt. En anledning till att Aron fick dyka först är att den första dykaren alltid har god sikt. Och då är risken att det händer något inte lika hög.
/gallery/files/6/aron_goer_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=292)
Aron gör sig klar för dyket
Foto: Daniel Karlsson
Men Aron tänkte inte riktigt som vi gjorde. När han fick ett linhjul med 50 m på så ville ju han lägga ut allt direkt. Som tur var så insåg han sina begränsningar, dock först efter 45 m. Han hade efter 35 m kommit till 14 meters djup och en T-korsning. Där valde han den högra gången, för den gick uppåt. Problemet var att den var lite mindre och botten var som en stor slambädd. När han tyckte att det var otrevligt och ville simma tillbaka så hade han noll sikt. Nervös, som vem som helst hade varit i det läget, simmade han det fortaste han kunde tillbaka.
Sedan skulle Johan dyka. Han la ut sista biten på Arons linhjul och lämnade ett linhjul med 35 m lina på. Sedan var det Daniels tur. Han följde Arons lina och lade sedan ut 35 meter till. När jag simmade tyckte jag att det var jobbigt redan när jag kom till slutet på Arons lina, så jag bestämde mig direkt för att vända tillbaks. Efter att ha pratat lite med de andra tog jag mig mod att testa den andra gången som Aron inte hade valt. Jag hoppades på att den skulle ha bättre sikt. Men det var hyfsat dåligt i den också, dock är den lite större. Det kan vara farligt i den gången, för på vissa ställens ser det ut som att linan skulle kunna smita in där man inte kommer igenom. Om vi ska fortsätta där måste vi göra fast linan i mitten av gången. Jag vände på
16 meters djup efter att ha lagt ut 15 meter räknat från T-korset.
Nu var det Daniels tur igen. Han verkar ha haft en bra dag, när han kom till slutet på de två linorna (50 + 35 m) så lade han ut ytterliggare 30 meter.
Då kom han också upp i luft. Men det var precis att linan räckte ända upp. Han fick nästan dra i den lite för att den skulle komma upp ur vattnet.
Sedan så fanns det inget bra att fästa linan i, inga stenar eller utskjutande delar som var bra. Gången var helt ren bortsett från lite lera på golvet.
Så Daniel tog linänden och bäddade ner den i leran så gott han kunde.
/gallery/files/6/linan_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=297)
Linan inbäddad i lera
Foto: Daniel Karlsson
Glada över denna upptäck så avslutade vi denna dag. Vi åkte hem till lägret och fick en utsökt middag.
Söndag morgon var vi alla spända över att få dyka in i det som vi hoppades var nya delar. Vi hade planerat kvällen innan att alla skulle dyka igenom sifonen, så att vi skulle kunna kartlägga så många kilometer som möjligt. När vi var vid dykplatsen så gjorde jag och Daniel oss färdiga för att filma och fota som första dykare med hopp om att ha god sikt. Det var bra sikt och väldigt kallt. Efter ca 25 min var mina fingrar helt bortdomnade. Jag kände knappt avtryckarknappen på kameran.
/gallery/files/6/daniel_filmar_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=294)
Daniel filmar med videokamera
Foto: Nicklas Myrin
/gallery/files/6/daniel_vidare_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=295)
Daniel vidare in i gången
Foto: Nicklas Myrin
När vi var framme vid T-korset så vände jag ut och Daniel fortsatte i gången precis som vi planerat. Mina fingrar brände medans jag fick hjälp av Johan att ta av mig hanskarna. Sedan var det hans tur. Han gjorde sig i ordning och försvann i det mörka vattnet.
/gallery/files/6/johan_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=296)
Johan gör sig klar för att dyka
Foto: Daniel Karlsson
Vad jag och Aron inte visste om var att Johan hade jätteproblem sista biten. Den långa dykningen plus noll sikt gör att man blir stressad. Johan kom till slutet på linan utan att ha kommit upp i luft. Linan som var inbäddad i leran hade lossnat. Det är en mardröm för en grottdykare. I och för sig kunde han ju alltid simma tillbaka igen, men när man är inställd på att snart komma upp så känns det psykisk jobbigt. Som tur var så var han så pass nära att han såg lamporna Daniel hade till videokameran. Daniel höll nämligen på att filma när Johan skulle komma upp ur vattnet. Tur i oturen.
Aron dök före mig. Han tyckte också att det var jobbigt men kom igenom utan problem. Jag dök efter, och en känsla som gjorde det lite lättare var att jag visste att de andra väntade på mig. Men vi pressade gränserna, det kände vi allihop.
Väl uppe i nya delar var vi alla spända över hur mycket vi skulle hitta. Vi tog av oss utrustningen och började krypa vidare i gången. Efter en liten bit tyckte vi att det såg ut som att någon hade krypit där före oss. Men det kunde ju inte vara sant, vi är ju i okända delar, tänkte vi. Men när vi hittade ett blått rep så kunde vi inte låtsas längre. Vi hade dykt 115m genom en sifon och kommit upp någonstans i Korallgrottans kända delar. Samtidigt som vi kände besvikelse över att vi inte hittat nya delar, kände vi lättnad, för nu var vi inte tvungna att dyka tillbaka. Nu när vi hade valet så var det ingen som ville dyka tillbaka. Problemet var bara att ingen av oss hittade speciellt bra i grottan. Vi skrev ett meddelande på min skrivskiva:
" Vi mår bra. Vi försöker hitta ut. Börjar följa repet uppåt. Lämnar små linorstumpar efter oss. Hjälp oss ut!"
Vi satte fast skrivskivan på det blå repet tillsammans med en mask så att de skulle förstå att det var vi, ifall att någon skulle komma förbi. Det fanns chans att någon var inne i grottan så det var värt ett försök. Sedan började vi att krypa. Det kändes inte så bra, vi kom till olika vägskäl, återvändsgränder. Moralen sjönk och tiden började bli knapp. Vi hade avtalat en tid med de andra att börja transportera ut utrustningen. Klockan 18.00 hade vi planerat att vara tillbaks till dykplatsen. Nu var klockan 17.35
Vi bestämde oss för att någon skulle dyka tillbaka. Daniel erbjöd sig att göra det. Vi började krypa tillbaks mot sifonen, där vi lämnat utrustningen. På vägen mötte vi trots allt två andra speleologer. De var inne och nöjeskröp. Vi var väldigt glada att träffa dem. Men faktum var att vi fortfarande höll på att överskrida tiden. Vi var tvugna att vara tillbaka på andra sidan sifonen innan de skickade någon att ringa efter räddning. Klockan var nu 18.15 . Daniel bestämde sig för att dyka ändå. Jag erbjöd mig att dyka med honom, för jag vet att jag själv skulle vilja ha det stödet. Daniel var inte sen med att tacka ja. Vi hade luft inom gränserna men inte mer. Vi hade inte tillräckligt med lampor så vi fick skramla från Aron och Johan. Vi hade inte ätit på länge och vi var ganska nervösa. Vi var helt enkelt inte i bästa form, men ändå kändes det som att vi hade hyfsad kontroll på situationen.
Daniel dök först och jag dök kort efter. Det var absolut noll sikt de första 85 meterna, ända fram till T-korsningen, men där blev det helt klart. Det första jag ser är Daniel som ligger och väntar på mig. Det kändes otroligt skönt. Trots att det enda han säkert ville var att komma upp ur vattnet tog han sig ännu lite kraft för att vänta på mig. Sista biten ut var en fröjd, kristallklar sikt i den stora ljusa gången.
När Daniel kom upp ur vattnet var det helt svart. Han trodde att det inte fanns någon där överhuvud taget. Klockan var nu 18.57 och vi hade dragit över den avtalade tiden med nästan en timme. Men rätt som det var började det blixtra av kameror och folk jublade över att vi hade kommit upp. Det var nästan 15 personer som hade suttit och väntat på oss. De blev väldigt glada att vi var tillbaka. Vi samlade ihop alla grejer och fick fantastisk hjälp med att få ut det.
Under tiden hade Johan, Aron och de andra två speleologerna kämpat med att få ut sig själva och deras utrustning. Aron var väldigt utmattad och fick verkligen kämpa för att komma ut. När han väl gjorde det var det rakt ner till huset vi bodde i, in i duschen och ner i säng.
Vi hade planerat ganska länge inför det här expeditionen. Resultatet blev att vi har hittat en 115 meter lång, vattenfylld förbindelse mellan två av grottkartans frågetecken. Vi har gjort sveriges djupaste grottdykning som nu är 16 meter. Där det är som djupast fortsätter gången mot ännu outforskat territorium.
Vi vill tacka alla de otroligt starka själar som har hjälpt oss med allt runt omkring. Utan dem hade det aldrig gått.
FAKTARUTA
I Sverige dyker vi med flaskorna sidmonterade. Detta gör vi för att
grottorna oftast är små och inte helt vattenfyllda. Många gånger
måste vi dyka genom en kort passage för att sedan krypa med dykutrustningen på oss, fram till nästa vattenlås. Detta kallas sifondykning eller "sumpdiving". Vi har hjälm för att skydda huvudet och för att det är en bra plats att montera reservlampor. Ofta dyker vi utan fenor, det kan vara så trångt att de bara är i vägen. Vi dyker för grottans skull och inte för dykningen.