Nicklas
2006-05-19, 14:38
Dykning i Lummelunda 2003
Text: Joel Brynielsson, Aron Juhlin, Daniel Karlsson, Nicklas Myrin
Foto: Daniel Karlsson
...Daniel och Joel hade varit längst inne i grottan i flera timmar när de bestämde sig för att göra ett försök att ta sig in i okända delar av grottan...
Bakgrund
Den 23-27 juni 2003 höll Sveriges Speleolog-Förbund (SSF) sin årliga Lummelundavecka. SSF har i uppgift av Länsstyrelsen att årligen genomföra besiktning av grottan enligt avtal om naturvårdstillsyn och bedriver då utforskning, utbildning och dokumentation i grottan. I SSF finns det en dyksektion vars uppgifter är samma som för övriga medlemmar förutom att de även kan befinna sig innanför ett eller fler vattenlås (sifoner). I år var vi 4 st dykare på plats, Aron Juhlin, Daniel Karlsson, Joel Brynielsson, och Nicklas Myrin.
Söndag
Daniel berättar:
Vi gör ett kort dyk för att prova hur mycket bly man behöver ha på sig för att bli viktlös under vattnet. Jag passar på att titta runt lite vid första båtsträckan i början av grottan.
/gallery/files/6/PICT0122_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=291)
Jag har aldrig varit med om bra sikt här förut men nu är vattnet kristallklart. Efter en kort stund ser jag en onaturlig form nere på botten. Jag viftar bort lite bottenslam och upptäcker att det är en gammal aluminiumhjälm. Någon meter längre bort ser jag även en stavlampa av större modell som jag plockar upp. Även resterna från en gammal regnrock och en enkilos blyvikt plockas upp ur vattnet. Lampan, som är en vattentät dyklampa av märket ScubaPro lyser med ett fast vitt sken med batterier som gick ut 1984. Lampan ser otroligt fräsch ut och allt fungerar som det ska.
/gallery/files/6/PICT0101_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=290)
Måndag
Daniel berättar:
Efter att ha varit inne och filmat på förmiddagen riggar jag fotoutrustningen för att kunna fotografera Nicke och Joel när de är på väg ut ur grottan. Strax efter 20:00 är vi klara med fotoutrustningen och jag och Aron kan nu inte göra mer än att vänta. Klockan 22:00 är tiden då Nicke och Joel senast ska vara ute. Vi sitter tysta och tittar in i mörkret samtidigt som vi lyssnar efter minsta lilla ljud som kan avslöja deras återkomst. Tiden går och vi börjar bli mer och mer oroliga över varför det tar sådan tid. Efter en kort diskussion bestämmer vi oss för att jag ska ta på mig dykutrustningen för att kunna gå in i grottan och undersöka vad som har hänt. Klockan är nu 21:50 och jag springer ner mot dykförrådet för att ta på mig dykutrustningen. Aron tar bilen ner till tältlägret för att berätta att två dykare saknas. Vi hade kommit överens om att inte larma före 22:05 då vi skulle träffas vid ingången till grottan. Jag tar på mig dykutrustningen snabbare än jag någonsin har gjort och efter ca 10 minuter står jag i vattnet i grottan och väntar. Det två minuter som jag står och väntar är otroligt långa. Plötsligt hör jag snabba fotsteg i ingångstunneln och Mats Lind med en flock av grottforskare kommer springande. Jag säger att jag vill ha en grupp som väntar vid siffersifonen och en grupp vid bokstavssystemet då vi inte är säkra på vilken väg de kommer ut. Mats frågar om vi ska larma och jag tvekar inte då jag svarar ja. Vi förlorar inget på att larma, utan det är bättre att ta det säkra före det osäkra, tänker jag. Det sista jag säger är att de bara behöver skicka hit en ambulans ifall de skulle vara nerkylda när vi kommer ut. Brandkårens dykare kan i alla fall inte ta sig igenom sifonerna.
Med mig har jag fyra grottisar och de 250 metrarna går mycket snabbt. Jag försöker ta det lugnt för att det inte ska hända någon mer olycka men det är svårt att hålla nere tempot, så jag nästan springer vissa sträckor. Några gånger får jag stanna för att vänta in de andra grottisarna. Då jag kommer fram till den första sifonen känner jag mig lite stressad och pulsen är hög. Regulatorerna kontrolleras och jag tittar på trycket i flaskorna. Efter några korta ord till grottisarna, som ska vakta vid sifonen tar jag några djupa andetag och dyker ner. Det finns inga andra dykare som jag litar mer på än Nicke och Joel. Båda är mycket erfarna då det gäller grottdykning och deras förmåga att kunna lösa problem som kan uppstå är mycket bra. Ändå kan jag inte släppa tanken på att det kanske har hänt något under vattnet och det första jag får se av dem är en livlös kropp liggandes på botten.
/gallery/files/6/lumm1632_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=289)
Gången jag simmar i har jag dykt många gånger förut och jag känner mig säker trots att jag är ensam. Jag har svårt att inte gå för fort mellan sifonerna och före varje dyk sätter jag mig i vattnet för att en kort stund försöka få ner andningen.
En bit innanför sifon fyra hör jag ljudet av det som kan vara två dykare. Nu hade det gått ungefär 20 minuter sedan jag påbörjat min färd in i grottan. Jag skyndar mig framåt och ser till slut Nicke och Joel. Efter att jag har försäkrat mig om att de inte var i någon direkt fara diskuterar vi kort vad som hänt. Nicklas torrdräkt är trasig, vilket är orsaken till att de blivit försenade.
Vägen ut går utan svårigheter. Vi tar det lugnt och försiktigt så att inget mer ska hända. Den största chocken kommer först när vi lämnat grottan och möter alla kamerablixtar och blåljus.
Måndag
Nicklas Myrin berättar:
Det kan rekommenderas att komma till Gotland en dag för tidigt. På söndagen hade vi gott om tid att förbereda lokal, dykutrustning, slå upp egna och gemensamma tält, fylla på vattendunkar, kontrollera tältplatsen och njuta av det underbara vädret. På kvällen hann till och med jag och Daniel med att göra ett förberedelsedyk. Vi kontrollerade avvägning och utrustningskonfiguration. Detta gjorde att måndagen kunde starta direkt
med det vi skulle göra, nämligen grottforska.
/gallery/files/6/lumm0151_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=288)
Vi gick in i grottan direkt efter lunch med följande uppgifter:
Laseravståndsmätning innanför sifonerna
Hitta felet på telefonledningen
Videofilma med undervattenshus
Leta efter förändringar i grottan sedan förra året
Vi hade planerat att börja i bokstavssystemet och göra rundturen som kommer tillbaks i siffersystemet. Efter några timmars filmande och lasermätande bestämde sig Daniel och Aron för att gå ut. Jag och Joel fortsatte som planerat.
/gallery/files/6/lumm0127_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=284)
Det var fantastiskt kul att dyka den vägen. Jag hade aldrig dykt de sifonerna, som jag hört så mycket om. Jag märkte ganska snabbt vilken sifon som var den man måste sticka in huvudet i en spricka och sedan sticka in benen i en annan spricka för att kunna ta sig vidare. Det var fantastiskt kul att ha med Joel, som var helt lyrisk över miljön samt gångar och salar som vi inte kunde hitta på kartan.
/gallery/files/6/lumm0033_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=281)
När vi var inne i 400-meterssystemet lyckades jag riva upp ett hål i foten på torrdräkten. Som tur var hände inte detta i vattnet utan i en luftfylld gång. Men det gick ändå en kall kår genom kroppen. Hur ska jag kunna komma ut nu tänkte jag. Vi avbröt direkt det vi höll på med och satte oss ner och funderade på vad vi hade för alternativ. Vad händer om vi stannar och väntar i grottan? Vad händer om vi försöker dyka ut? Vi hade varit inne i många timmar men skulle kunna ta oss ut härifrån ganska snabbt om vi väl påbörjade en utgång. Det var länge sedan vi åt ordentligt och det skulle ta lång tid att få in en ny torrdräkt. Efter mycket vridande och vändande på situationen bedömde vi att vi kunde ta oss ut utan att ta en för stor risk. Vi började ta på oss dykflaskorna och annan utrustning som vi hade lagt vid den sifon som var närmast ut. Medan vi tar på oss utrustningen hör vi ljudet av en dykare. Plötsligt hör vi hur Daniel ropar efter oss och vi känner hans lättnad när han förstår att vi är ok. Klockan var nu efter 22 och larmet hade gått. Han kom som en hjälte för att rädda oss helt enkelt. Men vi mådde bra och insåg inte riktigt vilket pådrag vi skulle möta när vi kom ut.
Sent på kvällen, efter allt ståhej och alla telefonsamtal till oroliga anhöriga, var det riktigt skönt att få gå och lägga sig i tältet.
Tisdag
Vi vaknade upp som vanligt med träningsvärk. Men skillnaden nu var att det stod en reporter utanför tältet och ville ha en intervju direkt. Han ställde några korta frågor, sedan fick Nicklas en mikrofon under näsan och fick svara på frågor under några minuter. Det kan vara lite nervöst att stå och prata i en mikrofon när man vet att det några timmar senare ska sändas i radio P4. Men det måste ha varit tillräckligt tidigt på morgonen. Nicklas redogjorde nämligen sakligt och konkret för vad som hade hänt dagen innan.
Sedan var det dags att gå upp till dykförrådet och förbereda inför nästa dyk. Nicklas fick förstås ägna sig åt att laga sin torrdräkt. Efter en liten stund kom Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningen för att göra en personlig intervju. De intervjuade Nicklas och tog bilder på torrdräktsskadan. De ville också få med Nicklas till den naturliga grottmynningen för intervju och fotografering. Nicklas är ju en linslus och var inte svårövertalad. Han var ju också den enda som var på plats just då och blev därmed ett självklart offer. Han försökte svara på alla frågor de hade, men trots detta blev det konstiga fel i tidningarna. T ex skrevs det att Nicklas kramade om sin flickvän när han kom ut ur grottan efter incidenten, men det var egentligen Joel som kramade om sin flickvän. På en bild av Per Birger står det att det är Daniel Karlsson och de skrev till och med att vi dyker med syrgas vilket alla vet att vi inte gör.
Det viktiga som hände denna dag var egentligen Daniels och Joels lasermätning. De lasermätte siffersystemet hela vägen fram t.o.m. 400-meterssystemet och lyckades samtidigt hitta en ny gång, troligtvis för att vattenståndet nu var lägre än vanligt. De var inne i grottan i många timmar och gjorde ett stort arbete, bara de två.
Onsdag
Denna dag innehöll veckans kraftansträngning. Hela området mellan sifon F och sifon H, inklusive "Helvetet", lasermättes. Daniel grävde fram en ny gång som troligtvis inte har krupits förut, och som borde ritas in bättre på kartan. Det filmades mycket denna dag och med lite snabba klipp kunde filmen visas på den fest som anordnades på kvällen. Lummelundabolaget bjuder varje år på en middag för att visa sin uppskattning för det vi gör. De blev mycket imponerade över filmen och de prestationer vi hade lyckats med under de första dagarna. Självklart blev det några kommentarer från måndagens incident men på det stora hela såg nog de flesta händelsen som en bra erfarenhet.
Torsdag
Dags för en framåtstöt.
Alla dykare var fortfarande samlade tills vi kom till "Helvetet". Då valde Nicklas att stanna. Aron ville gärna se hur jobbigt Helvetet egentligen var så han följde med Daniel och Joel hela vägen igenom den omtalade platsen och tillbaks. Men han tyckte inte att det var så farligt. Visst var det mycket lera och mycket krypa men det var lättare än vad han hade trott. Nicklas och Aron dök sedan tillbaka till 400-meterssystemet och tog av sig utrustningen i Förgreningsalen.
Nicklas berättar:
Nu skulle vi laga telefonlinan. Vi började med att helt enkelt dra ut kabel från den plats där kabeln fortfarande var bra. Vi drog till nästa kopplingsställe, men det visade sig att det fanns ett till område där kabeln var dålig. Aron hade med sig sitt nya fina mätinstrument. Det användes flitigt och fukten i grottan gjorde att det ibland betedde sig lite märkligt. När vi till slut var klara hade vi dragit kabel ända från sifon E till Förgreningssalen. Kabeln placerade vi längs väggen och bort från vattnet, den hålls på plats av stenblock som vi fick lägga upp på kabeln längs hela vägen. Det tog många timmar att lägga ut, testa och lägga fast kabeln. Men det kändes vardagligt att jobba i grottan. Trots att det kan ses som lite extremt kände vi oss ganska hemma. Det var "mysigt", som Aron skulle sagt!
/gallery/files/6/lumm0067_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=282)
Joel och Daniel var fortfarande inte tillbaka, så vi fikade lite och efter det började vi sätta upp kamerautrustningen. Vi placerade ut en lampa som senare skulle användas till ljussättningen. Medan vi ligger där och är lite halvt uttråkade och försöker att inte tappa ner Daniels kamera i vattnet hör vi konstiga läten. Det är förstås Daniel och Joel som kommer tillbaka. De hade varit längst inne i grottan i flera timmar när de bestämde sig för att göra ett försök att ta sig in i okända delar av grottan, men tyvärr var det omöjligt, berättade de. Dels känns det som om man är väldigt långt hemifrån och dels är det man försöker dyka vidare i väldigt trångt. Bara vägen dit är helt klart den mest extrema grottdykning som utförts i Sverige. Det vet jag, eftersom jag har gjort det för ett par år sedan. Jag vill aldrig göra om det. Det är bara totalt 5 personer som har varit där någonsin. Men både Joel och Daniel mår bra och har ork kvar till att ta ett gäng riktigt fina bilder. Medan Daniel dirigerar står vi andra helt still, lyser hit och lyser dit. Vi är de bästa och snyggaste modellerna som går att få tag på....där inne. När vi har tagit ganska många bilder tycker vi alla att det börjar bli kallt. Vi har varit inne länge så vi bestämmer oss för att gå ut.
Det var förstås skönt att komma ut. Det är bland det bästa med den här hobbyn. Vi fick oss en dusch och sedan hjälptes vi åt att visa filmen på ett föredrag som anordnats av Lummelundabolaget. Alla dykare var med förutom Nicke som tyckte det var viktigare att hämta sin flickvän vid båten.
Joel berättar:
Samtidigt som Aron och Nicklas arbetade med telefonkabeln begav sig Daniel och jag vidare in i grottan för att genomföra veckans "push". Målet var att nå längst in i de nu kända delarna av Lummelundagrottans aktiva del till den så kallade Trespegelsalen. Dykare har tidigare besökt denna plats endast vid ett fåtal tillfällen på grund av den extrema dykinsats som krävs för att ta sig förbi den sista biten grotta. Trespegelsalen behövde dock fortfarande radiopejlas för att kunna mätas in på kartan och som namnet antyder finns i salen tre vattenspeglar där två var i behov av att undersökas närmare.
Efter att ha tagit farväl av Aron i Helvetet begav vi oss av i rask takt. Efter Helvetet blir det mer och mer vatten i grottan och därmed längre sträckor att dyka. Gångarna man simmar igenom är dock fortfarande rymliga och eftersom det inte dykts här tidigare under veckan kunde man också passa på att titta lite på hur gångarna faktiskt ser ut.
/gallery/files/6/lumm0088_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=283)
Den sista utposten före det avslutande simmet till Trespegelsalen är en plats med namnet Tälthyllan som ger associationer om en trevlig plats där man skulle kunna övernatta. Namnet på platsen är dock ett exempel på falsk marknadsföring. Platsen är inte alls särskilt trevlig utan utgör en möjlighet att utan fäste för fötterna sticka upp huvudet ovanför ytan i en spricka. Med risk för sitt liv kan man sedan klättra upp i sprickan där två personer kan kura ihop. Man undrar vad det är för lustigkurre som kom på namnet egentligen… Under taket i Tälthyllan förvaras två par fenor. I de tidigare delarna av det aktiva systemet, som mestadels bjuder på krypning, är ett par fenor i vägen, men i de inre delarna är fenor till stor hjälp.
Efter en kort diskussion beslutades att jag skulle simma först in till Trespegelsalen. Med tanke på att jag fått klättra upp efter fenorna kändes det inte mer än rätt att jag skulle få njuta av fin sikt på vägen in. I motsats till dyken i de tidigare vattenlåsen simmar vi här samtidigt, men med några meters mellanrum. Det är en lång sträcka som skall simmas och då finns det skäl att vara flera om det händer någonting. Psykologiskt känns det också bra att veta att det finns någon bakom/framför vars lampa man kan skymta lite då och då.
Dykningen var verkligen extrem här inne. Det fanns ingen naturlig grottgång att följa utan linan gick kors och tvärs mellan olika sprickor. Berget liknar till viss del vad man skulle få om man vattenfyller den fossila delen av Lummelundagrottan. Linan här utgjordes fortfarande av den tunna utforskarlina som var den första som lades ut. Den är uppbunden på många ställen och går kors och tvärs på ett sätt som gör att man måste fundera på var det egentligen är tänkt att man skall simma. Hela tiden sitter man fast och "dykningen" går mest ut på att försöka finna den del av sprickbildningen där det är möjligt att åla sig igenom. Det här liknar inte på något sätt de tidigare grottgångarna i den aktiva delen där man följer en stor grottgång. Berget är som en enda stor porös myrstack och linan skulle kunna dras var som helst känns det som. På samma sätt inser man att man är hopplöst förlorad om man skulle tappa bort linan eller slita av den i samband med att man fastnar i den. Att fastna i linan är dessutom oundvikligt eftersom det är så pass trångt och man hela tiden sitter fast i olika konstiga kroppspositioner.
Även om Daniel och jag var beredda på den typ av dykning som väntade var vi inte beredda på avståndet som skulle simmas i den extrema omgivningen. Efter att ha simmat i något som kändes som en evighet kom vi upp i en luftficka och under diskussionen här var vi överens om att det här var lite väl mycket risktagande för att det skulle kännas bekvämt. Med tanke på att vi tagit oss ända hit med radiopejl och antenn samt att andra faktiskt varit här förut beslöt vi oss ändå för att fortsätta en liten bit, men vända om vi inte snart kom fram till Trespegelsalen. Lyckligtvis var luftfickan vi hittat bara ett duck iväg från salen som vi lättade kom fram till.
Jämfört med Tälthyllan är Trespegelsalen ett under av bekvämlighet. De tre vattenspeglarna gränsar till "stenstränder" där man lätt kravlar sig upp och kan ta av sig utrustningen. Vidare är salen stor och rymlig. Man står upprätt överallt och salen omfattar en förhållandevis stor yta i en U-formad sal där man kan gå omkring. Det finns dock inga tecken på att salen skulle ha formats av stort vattenflöde utan den verkar mest ha framkommit genom att berget råkat rasa samman just här.
Forts. Torsdag
Den långa antennen till radiopejlen hade jag förvarat lindad tre varv runt kroppen och Daniel hade tagit med sig sändaren inne i torrdräkten. Vi kopplade ihop pejlutrustningen och inväntade svar från dess konstruktör Bo Lenander, som tillsammans med andra speleologer sprang runt i hästhagen som (de trodde) låg på markytan ovanför. Det visade sig dock att avståndet till Trespegelsalen från Tälthyllan är långt större än väntat och det dröjde därför ett bra tag innan kontakt kunde etableras på en punkt som ligger i en skogsdunge en bit bortom hästhagen. En GPS-position togs och Bo mätte också upp att det är ca 16 meter från antennen i Trespegelsalen till markytan på den aktuella platsen. Vi uppskattade mycket att få kontakt med markytan via den telefon som är inbyggd i pejlen innan vi packade ihop alltsammans igen.
/gallery/files/6/lumm0139_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=285)
Det var nu långt hem men jag och Daniel tyckte att det skulle vara förargligt att inte ta en titt i de två vattenspeglarna innan vi simmade tillbaka. Jag tog mig till en början ned i den vattenspegel som ligger längst bort och som bedöms vara den minst troliga att leda vidare. Riktningen på spegeln är ungefär samma som den vi kommit ifrån. Under vattnet tar en spricka vid som gör att man måste "simma" på snedden med ena flaskan ovanför och den andra nedanför. Sprickan blev bara mindre och mindre och efter ca tio meter gick det inte att klämma sig fram längre. Tyvärr var det också omöjligt att vända och det tog lång tid att backa ut hela vägen med flaskorna som fastnar och linan runt fötterna. Den andra vattenspegeln ser lovande ut med en dystrand som går in under en utskjutande del berg som är som en "läpp". Jag försökte på flera ställen, men lyckades tyvärr inte pressa mig under läppen. Det gick heller inte att se hur det ser ut på andra sidan läppen p.g.a. nollsikten som direkt uppstod av den dy som finns i vattenspegeln.
/gallery/files/6/lumm0145_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=286)
Efter en powerbar var det dags för hemsim och jag fick återigen äran att simma först. Det var dålig sikt, men det hade faktiskt redan hunnit klarna lite. Som alltid kändes det enklare att simma hemåt på en väg man kan sedan tidigare även om faran med den tunna linan, som jag hoppades fortfarande var hel, kändes påtaglig. Vid Tälthyllan stannade vi bara till som hastigast och beslutade att fortsätta igenom även nästa sifon med fenorna på - det är ju mycket vatten en bit till och klättermomentet vid Tälthyllan vill nog även framtida dykare slippa. Fenorna fästes upp i början av sifon F och i samband med detta märkte vi i hur dåligt skick bultarna är här. De franska skruvarna kunde lätt dras rakt ut ur berget.
Precis som med hemsimmet (som känns lättare hemåt) är även Helvetet enklare på tillbakavägen. Det är märkligt hur enkelt allting blir när man är på väg hem… Väl tillbaks i 400-metersystemet mötte vi Nicklas och Aron som svor över Daniels kamera som de behövde hjälp med att få igång.
Fredag
Telefonledningen som lagats under torsdagen skulle nu testas med en av Bo Lenanders telefoner. Joel och Aron gick därför in till Förgreningssalen med syftet att försöka få kontakt med markytan. Torsdagens mätningar hade givit fina värden på ledningen och en väl fungerande telefonförbindelse var att vänta. Förbindelsen med Bo fungerade till och med över förväntningarna. Numera behöver man inte ta av sig vare sig hjälmen eller huvan på dräkten för att höra vad som sägs från markytan. Dagens korta grottbesök fick avsluta dykningarna för i år, men Nicklas och Daniel lyckades inte hålla sig borta helt från grottan. De ägnade sig senare åt fotografering i äventyrsdelen tillsammans med Nicklas flickvän Katja som fick agera modell.
När mörkret lagt sig över Visby, vågade vi oss in innanför murarna tillsammans med en egen guide som skulle visa oss några av ruinerna. Tyvärr var lokalsinnet något begränsat och vi guidades bara till några av uteställena.
Lördag
Dagen gick i återhämtningens och flickvänsvårdandets tecken. Nicklas tog med sig Katja på en tur till östra sidan av Gotland och Joel tog med sig Sara på en tur runt Fårö. Daniel och Aron ville inte vara sämre, men i brist på flickvänner att vårda gick de lös på två stackars guider från Lummelundabolaget istället.
Sammanfattning
Dykåret 2003 i Lummelunda har varit händelserikt och många har lärt sig mycket. Den kanske största lärdomen skedde i samband med incidenten som inträffade i början av veckan där såväl SSF som inblandade myndigheter lärde sig mycket. En annan lärdom är att de installationer som finns i grottan är gamla och i behov av underhåll. De deltagande dykarnas uppfattning är därför att nästa års dykaktiviteter bör koncentreras kring underhåll och installation av linor, telefoner, bultar, etc., för att även i fortsättningen kunna bedriva säker dykning i grottan. Till sist känns det bra att dykningarna ger ett konkret bidrag till grottkartan genom de lasermätningar och den pejling som genomförts. Under vintern bör kartan uppdateras och frågeställningar diskuteras för att man under 2004 ska kunna genomföra kompletterande lasermätning och mätning av vattenlåsens längd med hjälp av lina.
Filmen från Dykningarna i Lummelunda 2003 finns att köpa!
Kontakta nicklas_myrin@hotmail.com
Text: Joel Brynielsson, Aron Juhlin, Daniel Karlsson, Nicklas Myrin
Foto: Daniel Karlsson
...Daniel och Joel hade varit längst inne i grottan i flera timmar när de bestämde sig för att göra ett försök att ta sig in i okända delar av grottan...
Bakgrund
Den 23-27 juni 2003 höll Sveriges Speleolog-Förbund (SSF) sin årliga Lummelundavecka. SSF har i uppgift av Länsstyrelsen att årligen genomföra besiktning av grottan enligt avtal om naturvårdstillsyn och bedriver då utforskning, utbildning och dokumentation i grottan. I SSF finns det en dyksektion vars uppgifter är samma som för övriga medlemmar förutom att de även kan befinna sig innanför ett eller fler vattenlås (sifoner). I år var vi 4 st dykare på plats, Aron Juhlin, Daniel Karlsson, Joel Brynielsson, och Nicklas Myrin.
Söndag
Daniel berättar:
Vi gör ett kort dyk för att prova hur mycket bly man behöver ha på sig för att bli viktlös under vattnet. Jag passar på att titta runt lite vid första båtsträckan i början av grottan.
/gallery/files/6/PICT0122_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=291)
Jag har aldrig varit med om bra sikt här förut men nu är vattnet kristallklart. Efter en kort stund ser jag en onaturlig form nere på botten. Jag viftar bort lite bottenslam och upptäcker att det är en gammal aluminiumhjälm. Någon meter längre bort ser jag även en stavlampa av större modell som jag plockar upp. Även resterna från en gammal regnrock och en enkilos blyvikt plockas upp ur vattnet. Lampan, som är en vattentät dyklampa av märket ScubaPro lyser med ett fast vitt sken med batterier som gick ut 1984. Lampan ser otroligt fräsch ut och allt fungerar som det ska.
/gallery/files/6/PICT0101_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=290)
Måndag
Daniel berättar:
Efter att ha varit inne och filmat på förmiddagen riggar jag fotoutrustningen för att kunna fotografera Nicke och Joel när de är på väg ut ur grottan. Strax efter 20:00 är vi klara med fotoutrustningen och jag och Aron kan nu inte göra mer än att vänta. Klockan 22:00 är tiden då Nicke och Joel senast ska vara ute. Vi sitter tysta och tittar in i mörkret samtidigt som vi lyssnar efter minsta lilla ljud som kan avslöja deras återkomst. Tiden går och vi börjar bli mer och mer oroliga över varför det tar sådan tid. Efter en kort diskussion bestämmer vi oss för att jag ska ta på mig dykutrustningen för att kunna gå in i grottan och undersöka vad som har hänt. Klockan är nu 21:50 och jag springer ner mot dykförrådet för att ta på mig dykutrustningen. Aron tar bilen ner till tältlägret för att berätta att två dykare saknas. Vi hade kommit överens om att inte larma före 22:05 då vi skulle träffas vid ingången till grottan. Jag tar på mig dykutrustningen snabbare än jag någonsin har gjort och efter ca 10 minuter står jag i vattnet i grottan och väntar. Det två minuter som jag står och väntar är otroligt långa. Plötsligt hör jag snabba fotsteg i ingångstunneln och Mats Lind med en flock av grottforskare kommer springande. Jag säger att jag vill ha en grupp som väntar vid siffersifonen och en grupp vid bokstavssystemet då vi inte är säkra på vilken väg de kommer ut. Mats frågar om vi ska larma och jag tvekar inte då jag svarar ja. Vi förlorar inget på att larma, utan det är bättre att ta det säkra före det osäkra, tänker jag. Det sista jag säger är att de bara behöver skicka hit en ambulans ifall de skulle vara nerkylda när vi kommer ut. Brandkårens dykare kan i alla fall inte ta sig igenom sifonerna.
Med mig har jag fyra grottisar och de 250 metrarna går mycket snabbt. Jag försöker ta det lugnt för att det inte ska hända någon mer olycka men det är svårt att hålla nere tempot, så jag nästan springer vissa sträckor. Några gånger får jag stanna för att vänta in de andra grottisarna. Då jag kommer fram till den första sifonen känner jag mig lite stressad och pulsen är hög. Regulatorerna kontrolleras och jag tittar på trycket i flaskorna. Efter några korta ord till grottisarna, som ska vakta vid sifonen tar jag några djupa andetag och dyker ner. Det finns inga andra dykare som jag litar mer på än Nicke och Joel. Båda är mycket erfarna då det gäller grottdykning och deras förmåga att kunna lösa problem som kan uppstå är mycket bra. Ändå kan jag inte släppa tanken på att det kanske har hänt något under vattnet och det första jag får se av dem är en livlös kropp liggandes på botten.
/gallery/files/6/lumm1632_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=289)
Gången jag simmar i har jag dykt många gånger förut och jag känner mig säker trots att jag är ensam. Jag har svårt att inte gå för fort mellan sifonerna och före varje dyk sätter jag mig i vattnet för att en kort stund försöka få ner andningen.
En bit innanför sifon fyra hör jag ljudet av det som kan vara två dykare. Nu hade det gått ungefär 20 minuter sedan jag påbörjat min färd in i grottan. Jag skyndar mig framåt och ser till slut Nicke och Joel. Efter att jag har försäkrat mig om att de inte var i någon direkt fara diskuterar vi kort vad som hänt. Nicklas torrdräkt är trasig, vilket är orsaken till att de blivit försenade.
Vägen ut går utan svårigheter. Vi tar det lugnt och försiktigt så att inget mer ska hända. Den största chocken kommer först när vi lämnat grottan och möter alla kamerablixtar och blåljus.
Måndag
Nicklas Myrin berättar:
Det kan rekommenderas att komma till Gotland en dag för tidigt. På söndagen hade vi gott om tid att förbereda lokal, dykutrustning, slå upp egna och gemensamma tält, fylla på vattendunkar, kontrollera tältplatsen och njuta av det underbara vädret. På kvällen hann till och med jag och Daniel med att göra ett förberedelsedyk. Vi kontrollerade avvägning och utrustningskonfiguration. Detta gjorde att måndagen kunde starta direkt
med det vi skulle göra, nämligen grottforska.
/gallery/files/6/lumm0151_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=288)
Vi gick in i grottan direkt efter lunch med följande uppgifter:
Laseravståndsmätning innanför sifonerna
Hitta felet på telefonledningen
Videofilma med undervattenshus
Leta efter förändringar i grottan sedan förra året
Vi hade planerat att börja i bokstavssystemet och göra rundturen som kommer tillbaks i siffersystemet. Efter några timmars filmande och lasermätande bestämde sig Daniel och Aron för att gå ut. Jag och Joel fortsatte som planerat.
/gallery/files/6/lumm0127_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=284)
Det var fantastiskt kul att dyka den vägen. Jag hade aldrig dykt de sifonerna, som jag hört så mycket om. Jag märkte ganska snabbt vilken sifon som var den man måste sticka in huvudet i en spricka och sedan sticka in benen i en annan spricka för att kunna ta sig vidare. Det var fantastiskt kul att ha med Joel, som var helt lyrisk över miljön samt gångar och salar som vi inte kunde hitta på kartan.
/gallery/files/6/lumm0033_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=281)
När vi var inne i 400-meterssystemet lyckades jag riva upp ett hål i foten på torrdräkten. Som tur var hände inte detta i vattnet utan i en luftfylld gång. Men det gick ändå en kall kår genom kroppen. Hur ska jag kunna komma ut nu tänkte jag. Vi avbröt direkt det vi höll på med och satte oss ner och funderade på vad vi hade för alternativ. Vad händer om vi stannar och väntar i grottan? Vad händer om vi försöker dyka ut? Vi hade varit inne i många timmar men skulle kunna ta oss ut härifrån ganska snabbt om vi väl påbörjade en utgång. Det var länge sedan vi åt ordentligt och det skulle ta lång tid att få in en ny torrdräkt. Efter mycket vridande och vändande på situationen bedömde vi att vi kunde ta oss ut utan att ta en för stor risk. Vi började ta på oss dykflaskorna och annan utrustning som vi hade lagt vid den sifon som var närmast ut. Medan vi tar på oss utrustningen hör vi ljudet av en dykare. Plötsligt hör vi hur Daniel ropar efter oss och vi känner hans lättnad när han förstår att vi är ok. Klockan var nu efter 22 och larmet hade gått. Han kom som en hjälte för att rädda oss helt enkelt. Men vi mådde bra och insåg inte riktigt vilket pådrag vi skulle möta när vi kom ut.
Sent på kvällen, efter allt ståhej och alla telefonsamtal till oroliga anhöriga, var det riktigt skönt att få gå och lägga sig i tältet.
Tisdag
Vi vaknade upp som vanligt med träningsvärk. Men skillnaden nu var att det stod en reporter utanför tältet och ville ha en intervju direkt. Han ställde några korta frågor, sedan fick Nicklas en mikrofon under näsan och fick svara på frågor under några minuter. Det kan vara lite nervöst att stå och prata i en mikrofon när man vet att det några timmar senare ska sändas i radio P4. Men det måste ha varit tillräckligt tidigt på morgonen. Nicklas redogjorde nämligen sakligt och konkret för vad som hade hänt dagen innan.
Sedan var det dags att gå upp till dykförrådet och förbereda inför nästa dyk. Nicklas fick förstås ägna sig åt att laga sin torrdräkt. Efter en liten stund kom Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningen för att göra en personlig intervju. De intervjuade Nicklas och tog bilder på torrdräktsskadan. De ville också få med Nicklas till den naturliga grottmynningen för intervju och fotografering. Nicklas är ju en linslus och var inte svårövertalad. Han var ju också den enda som var på plats just då och blev därmed ett självklart offer. Han försökte svara på alla frågor de hade, men trots detta blev det konstiga fel i tidningarna. T ex skrevs det att Nicklas kramade om sin flickvän när han kom ut ur grottan efter incidenten, men det var egentligen Joel som kramade om sin flickvän. På en bild av Per Birger står det att det är Daniel Karlsson och de skrev till och med att vi dyker med syrgas vilket alla vet att vi inte gör.
Det viktiga som hände denna dag var egentligen Daniels och Joels lasermätning. De lasermätte siffersystemet hela vägen fram t.o.m. 400-meterssystemet och lyckades samtidigt hitta en ny gång, troligtvis för att vattenståndet nu var lägre än vanligt. De var inne i grottan i många timmar och gjorde ett stort arbete, bara de två.
Onsdag
Denna dag innehöll veckans kraftansträngning. Hela området mellan sifon F och sifon H, inklusive "Helvetet", lasermättes. Daniel grävde fram en ny gång som troligtvis inte har krupits förut, och som borde ritas in bättre på kartan. Det filmades mycket denna dag och med lite snabba klipp kunde filmen visas på den fest som anordnades på kvällen. Lummelundabolaget bjuder varje år på en middag för att visa sin uppskattning för det vi gör. De blev mycket imponerade över filmen och de prestationer vi hade lyckats med under de första dagarna. Självklart blev det några kommentarer från måndagens incident men på det stora hela såg nog de flesta händelsen som en bra erfarenhet.
Torsdag
Dags för en framåtstöt.
Alla dykare var fortfarande samlade tills vi kom till "Helvetet". Då valde Nicklas att stanna. Aron ville gärna se hur jobbigt Helvetet egentligen var så han följde med Daniel och Joel hela vägen igenom den omtalade platsen och tillbaks. Men han tyckte inte att det var så farligt. Visst var det mycket lera och mycket krypa men det var lättare än vad han hade trott. Nicklas och Aron dök sedan tillbaka till 400-meterssystemet och tog av sig utrustningen i Förgreningsalen.
Nicklas berättar:
Nu skulle vi laga telefonlinan. Vi började med att helt enkelt dra ut kabel från den plats där kabeln fortfarande var bra. Vi drog till nästa kopplingsställe, men det visade sig att det fanns ett till område där kabeln var dålig. Aron hade med sig sitt nya fina mätinstrument. Det användes flitigt och fukten i grottan gjorde att det ibland betedde sig lite märkligt. När vi till slut var klara hade vi dragit kabel ända från sifon E till Förgreningssalen. Kabeln placerade vi längs väggen och bort från vattnet, den hålls på plats av stenblock som vi fick lägga upp på kabeln längs hela vägen. Det tog många timmar att lägga ut, testa och lägga fast kabeln. Men det kändes vardagligt att jobba i grottan. Trots att det kan ses som lite extremt kände vi oss ganska hemma. Det var "mysigt", som Aron skulle sagt!
/gallery/files/6/lumm0067_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=282)
Joel och Daniel var fortfarande inte tillbaka, så vi fikade lite och efter det började vi sätta upp kamerautrustningen. Vi placerade ut en lampa som senare skulle användas till ljussättningen. Medan vi ligger där och är lite halvt uttråkade och försöker att inte tappa ner Daniels kamera i vattnet hör vi konstiga läten. Det är förstås Daniel och Joel som kommer tillbaka. De hade varit längst inne i grottan i flera timmar när de bestämde sig för att göra ett försök att ta sig in i okända delar av grottan, men tyvärr var det omöjligt, berättade de. Dels känns det som om man är väldigt långt hemifrån och dels är det man försöker dyka vidare i väldigt trångt. Bara vägen dit är helt klart den mest extrema grottdykning som utförts i Sverige. Det vet jag, eftersom jag har gjort det för ett par år sedan. Jag vill aldrig göra om det. Det är bara totalt 5 personer som har varit där någonsin. Men både Joel och Daniel mår bra och har ork kvar till att ta ett gäng riktigt fina bilder. Medan Daniel dirigerar står vi andra helt still, lyser hit och lyser dit. Vi är de bästa och snyggaste modellerna som går att få tag på....där inne. När vi har tagit ganska många bilder tycker vi alla att det börjar bli kallt. Vi har varit inne länge så vi bestämmer oss för att gå ut.
Det var förstås skönt att komma ut. Det är bland det bästa med den här hobbyn. Vi fick oss en dusch och sedan hjälptes vi åt att visa filmen på ett föredrag som anordnats av Lummelundabolaget. Alla dykare var med förutom Nicke som tyckte det var viktigare att hämta sin flickvän vid båten.
Joel berättar:
Samtidigt som Aron och Nicklas arbetade med telefonkabeln begav sig Daniel och jag vidare in i grottan för att genomföra veckans "push". Målet var att nå längst in i de nu kända delarna av Lummelundagrottans aktiva del till den så kallade Trespegelsalen. Dykare har tidigare besökt denna plats endast vid ett fåtal tillfällen på grund av den extrema dykinsats som krävs för att ta sig förbi den sista biten grotta. Trespegelsalen behövde dock fortfarande radiopejlas för att kunna mätas in på kartan och som namnet antyder finns i salen tre vattenspeglar där två var i behov av att undersökas närmare.
Efter att ha tagit farväl av Aron i Helvetet begav vi oss av i rask takt. Efter Helvetet blir det mer och mer vatten i grottan och därmed längre sträckor att dyka. Gångarna man simmar igenom är dock fortfarande rymliga och eftersom det inte dykts här tidigare under veckan kunde man också passa på att titta lite på hur gångarna faktiskt ser ut.
/gallery/files/6/lumm0088_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=283)
Den sista utposten före det avslutande simmet till Trespegelsalen är en plats med namnet Tälthyllan som ger associationer om en trevlig plats där man skulle kunna övernatta. Namnet på platsen är dock ett exempel på falsk marknadsföring. Platsen är inte alls särskilt trevlig utan utgör en möjlighet att utan fäste för fötterna sticka upp huvudet ovanför ytan i en spricka. Med risk för sitt liv kan man sedan klättra upp i sprickan där två personer kan kura ihop. Man undrar vad det är för lustigkurre som kom på namnet egentligen… Under taket i Tälthyllan förvaras två par fenor. I de tidigare delarna av det aktiva systemet, som mestadels bjuder på krypning, är ett par fenor i vägen, men i de inre delarna är fenor till stor hjälp.
Efter en kort diskussion beslutades att jag skulle simma först in till Trespegelsalen. Med tanke på att jag fått klättra upp efter fenorna kändes det inte mer än rätt att jag skulle få njuta av fin sikt på vägen in. I motsats till dyken i de tidigare vattenlåsen simmar vi här samtidigt, men med några meters mellanrum. Det är en lång sträcka som skall simmas och då finns det skäl att vara flera om det händer någonting. Psykologiskt känns det också bra att veta att det finns någon bakom/framför vars lampa man kan skymta lite då och då.
Dykningen var verkligen extrem här inne. Det fanns ingen naturlig grottgång att följa utan linan gick kors och tvärs mellan olika sprickor. Berget liknar till viss del vad man skulle få om man vattenfyller den fossila delen av Lummelundagrottan. Linan här utgjordes fortfarande av den tunna utforskarlina som var den första som lades ut. Den är uppbunden på många ställen och går kors och tvärs på ett sätt som gör att man måste fundera på var det egentligen är tänkt att man skall simma. Hela tiden sitter man fast och "dykningen" går mest ut på att försöka finna den del av sprickbildningen där det är möjligt att åla sig igenom. Det här liknar inte på något sätt de tidigare grottgångarna i den aktiva delen där man följer en stor grottgång. Berget är som en enda stor porös myrstack och linan skulle kunna dras var som helst känns det som. På samma sätt inser man att man är hopplöst förlorad om man skulle tappa bort linan eller slita av den i samband med att man fastnar i den. Att fastna i linan är dessutom oundvikligt eftersom det är så pass trångt och man hela tiden sitter fast i olika konstiga kroppspositioner.
Även om Daniel och jag var beredda på den typ av dykning som väntade var vi inte beredda på avståndet som skulle simmas i den extrema omgivningen. Efter att ha simmat i något som kändes som en evighet kom vi upp i en luftficka och under diskussionen här var vi överens om att det här var lite väl mycket risktagande för att det skulle kännas bekvämt. Med tanke på att vi tagit oss ända hit med radiopejl och antenn samt att andra faktiskt varit här förut beslöt vi oss ändå för att fortsätta en liten bit, men vända om vi inte snart kom fram till Trespegelsalen. Lyckligtvis var luftfickan vi hittat bara ett duck iväg från salen som vi lättade kom fram till.
Jämfört med Tälthyllan är Trespegelsalen ett under av bekvämlighet. De tre vattenspeglarna gränsar till "stenstränder" där man lätt kravlar sig upp och kan ta av sig utrustningen. Vidare är salen stor och rymlig. Man står upprätt överallt och salen omfattar en förhållandevis stor yta i en U-formad sal där man kan gå omkring. Det finns dock inga tecken på att salen skulle ha formats av stort vattenflöde utan den verkar mest ha framkommit genom att berget råkat rasa samman just här.
Forts. Torsdag
Den långa antennen till radiopejlen hade jag förvarat lindad tre varv runt kroppen och Daniel hade tagit med sig sändaren inne i torrdräkten. Vi kopplade ihop pejlutrustningen och inväntade svar från dess konstruktör Bo Lenander, som tillsammans med andra speleologer sprang runt i hästhagen som (de trodde) låg på markytan ovanför. Det visade sig dock att avståndet till Trespegelsalen från Tälthyllan är långt större än väntat och det dröjde därför ett bra tag innan kontakt kunde etableras på en punkt som ligger i en skogsdunge en bit bortom hästhagen. En GPS-position togs och Bo mätte också upp att det är ca 16 meter från antennen i Trespegelsalen till markytan på den aktuella platsen. Vi uppskattade mycket att få kontakt med markytan via den telefon som är inbyggd i pejlen innan vi packade ihop alltsammans igen.
/gallery/files/6/lumm0139_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=285)
Det var nu långt hem men jag och Daniel tyckte att det skulle vara förargligt att inte ta en titt i de två vattenspeglarna innan vi simmade tillbaka. Jag tog mig till en början ned i den vattenspegel som ligger längst bort och som bedöms vara den minst troliga att leda vidare. Riktningen på spegeln är ungefär samma som den vi kommit ifrån. Under vattnet tar en spricka vid som gör att man måste "simma" på snedden med ena flaskan ovanför och den andra nedanför. Sprickan blev bara mindre och mindre och efter ca tio meter gick det inte att klämma sig fram längre. Tyvärr var det också omöjligt att vända och det tog lång tid att backa ut hela vägen med flaskorna som fastnar och linan runt fötterna. Den andra vattenspegeln ser lovande ut med en dystrand som går in under en utskjutande del berg som är som en "läpp". Jag försökte på flera ställen, men lyckades tyvärr inte pressa mig under läppen. Det gick heller inte att se hur det ser ut på andra sidan läppen p.g.a. nollsikten som direkt uppstod av den dy som finns i vattenspegeln.
/gallery/files/6/lumm0145_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=286)
Efter en powerbar var det dags för hemsim och jag fick återigen äran att simma först. Det var dålig sikt, men det hade faktiskt redan hunnit klarna lite. Som alltid kändes det enklare att simma hemåt på en väg man kan sedan tidigare även om faran med den tunna linan, som jag hoppades fortfarande var hel, kändes påtaglig. Vid Tälthyllan stannade vi bara till som hastigast och beslutade att fortsätta igenom även nästa sifon med fenorna på - det är ju mycket vatten en bit till och klättermomentet vid Tälthyllan vill nog även framtida dykare slippa. Fenorna fästes upp i början av sifon F och i samband med detta märkte vi i hur dåligt skick bultarna är här. De franska skruvarna kunde lätt dras rakt ut ur berget.
Precis som med hemsimmet (som känns lättare hemåt) är även Helvetet enklare på tillbakavägen. Det är märkligt hur enkelt allting blir när man är på väg hem… Väl tillbaks i 400-metersystemet mötte vi Nicklas och Aron som svor över Daniels kamera som de behövde hjälp med att få igång.
Fredag
Telefonledningen som lagats under torsdagen skulle nu testas med en av Bo Lenanders telefoner. Joel och Aron gick därför in till Förgreningssalen med syftet att försöka få kontakt med markytan. Torsdagens mätningar hade givit fina värden på ledningen och en väl fungerande telefonförbindelse var att vänta. Förbindelsen med Bo fungerade till och med över förväntningarna. Numera behöver man inte ta av sig vare sig hjälmen eller huvan på dräkten för att höra vad som sägs från markytan. Dagens korta grottbesök fick avsluta dykningarna för i år, men Nicklas och Daniel lyckades inte hålla sig borta helt från grottan. De ägnade sig senare åt fotografering i äventyrsdelen tillsammans med Nicklas flickvän Katja som fick agera modell.
När mörkret lagt sig över Visby, vågade vi oss in innanför murarna tillsammans med en egen guide som skulle visa oss några av ruinerna. Tyvärr var lokalsinnet något begränsat och vi guidades bara till några av uteställena.
Lördag
Dagen gick i återhämtningens och flickvänsvårdandets tecken. Nicklas tog med sig Katja på en tur till östra sidan av Gotland och Joel tog med sig Sara på en tur runt Fårö. Daniel och Aron ville inte vara sämre, men i brist på flickvänner att vårda gick de lös på två stackars guider från Lummelundabolaget istället.
Sammanfattning
Dykåret 2003 i Lummelunda har varit händelserikt och många har lärt sig mycket. Den kanske största lärdomen skedde i samband med incidenten som inträffade i början av veckan där såväl SSF som inblandade myndigheter lärde sig mycket. En annan lärdom är att de installationer som finns i grottan är gamla och i behov av underhåll. De deltagande dykarnas uppfattning är därför att nästa års dykaktiviteter bör koncentreras kring underhåll och installation av linor, telefoner, bultar, etc., för att även i fortsättningen kunna bedriva säker dykning i grottan. Till sist känns det bra att dykningarna ger ett konkret bidrag till grottkartan genom de lasermätningar och den pejling som genomförts. Under vintern bör kartan uppdateras och frågeställningar diskuteras för att man under 2004 ska kunna genomföra kompletterande lasermätning och mätning av vattenlåsens längd med hjälp av lina.
Filmen från Dykningarna i Lummelunda 2003 finns att köpa!
Kontakta nicklas_myrin@hotmail.com