Martin
2006-01-24, 12:20
När jag kom upp ur vattnet så tog jag av mig min utrustning för att sedan lägga mig och sova på däck. När vi kom in till hamnen så kände jag av "träningsvärk" i armbågen. Inget att oroa sig för tyckte jag. jag hade fel. Jag hade drabbats:
Tryckfallssjuka!
Jag heter Martin var 22 år hade dyk i snart fyra år var certifierad som instruktör. När jag under sommaren 2000 var i Grekland och jobbade som dykinstruktör så fick jag tryckfallssjuka. Jag förde anteckningar större delen av tiden men jag har sorterat bort sådant som inte är relevant ur dyksynpunkt.
Detta är min berättelse:
Bakgrund
Jag hade varit sjuk i över en månad så när jag äntligen blev frisk var jag väldigt dyksugen. Det gjorde att jag ställde upp på alla dyk som företogs. Ibland upp till fyra dyk om dagen. Jag såg dock till att ta en dykfri dag 1-2 ggr i veckan. Jag hade varit ute och dykt i tre dagar i rad och hade inte planerat att dyka en fjärde. Men jag beslutade mig för att följa med en jobbarkompis och hans flickvän när dom skulle ut och titta runt på ställen som vi i normala fall inte tar turister till. Vi skulle dessutom kolla upp hur stor skillnad det var i djupangivelsen mellan våra datorer.
Första dyket var 46min långt och hade ett maxdjup på 23m med ett medeldjup på 16,5m. Det var ett arbetsamt dyk med långt ytsim både hem och tillbaka. Även under ytan så simmade vi en hel del. Datorernas visade tre (3) dm skillnad i djupangivelse (på 23m) trotts att vi båda använde samma typ av dator (Suunto Vyper). Är det normalt?
Datorns SLOW-symbol lyser för att jag råkade gå upp lite för fort någonstans på vägen upp. Vad jag minns så var det i början av uppstigningen. SLOW lyser om man haft en högre uppstigningshastighet än 12m/min.
Ytintervallet mellan de båda dyken var på 1 timme och 59 minuter. Då åt vi och vilade i största allmänhet.
Andra dyket var 45min långt och hade ett maxdjup på 20,1m med ett medeldjup på 13,7m. Det var ett arbetsamt dyk med långt ytsim både hem och tillbaka. Även under ytan så simmade vi en hel del även under detta dyk. SLOW lyste inte under detta dyk men på slutet så hamnade jag i en liten situation. Den som hände var att vi simmade på 4m djup (säkerhetstopp) då en av mina parkamrater stannade och signalerade "lite luft". Då visade datorn 2 minuter kvar av säkerhetstoppet. Då jag inte ville lämna någon av de andra själv på ytan eller ligga själv kvar under så följde jag med min kamrat upp.
Båda dyken hade en V-profil dvs att den vi nådde maxdjupet ungefär i mitten av dyket.
DAG 1 söndag (efter andra dyket, symtomen börjar)
När jag kom upp från det andra dyket så kände jag inget speciellt till en början. Så fort vi kommit upp ur vattnet så plockade vi ihop vår utrustning och satte oss ner på båten. Jag kände mig lite trött så jag satte mig ner och vilade i ett hörn. Att vara trött efter dykning är ju inget onormalt, speciellt inte med tanke på att vi gjort två djupa och arbetsamma dyk. Jag somnade rätt snabbt men vaknade när mina kompisar försökte att ta kort på mig. Jag höll mig sedan vaken resten av resan men jag kände mig lite trött.
När vi lagt till i hamnen och jag ställde mig i ledet för att hjälpa till med att lasta av flaskorna så kände jag att jag hade träningsvärk i höger armbåge. När jag är med och langar flaskor så använder jag oftast höger arm. Så jag drog slutsatsen att jag burit för mycket flaskor med den armen så jag böt till vänsterarm och arbetade vidare. När all utrustning var avlastad så berättade jag för dom andra men poängterade att det bara var träningsvärk. Dom reagerade och sa åt mig att jag inte fick hjälpa till med fyllning och sköljning utan att jag skulle ligga ner och vila men inte sova. Jag lade mig ner och jag kände mig väldigt trött och fick anstränga mig för att inte somna.
När vi satte oss i bilen så gav mina vänner att syrgas, sedan så åkte vi till det lokala sjukhuset.
Där satte man mig på en britts samtidigt som man tog blodprover och ställde diverse frågor Ang dykprofiler osv. efter ett tag kom en doktor som genomförde några tester av nervsystemet. Det kändes som tog det hela väldigt seriöst. Strax efteråt blev jag skjutsad till röntgenavdelningen där jag fick röntga lungorna. Jag fick inte gå utan jag blev skjutsad runt i rollstol. Efter röntgen så bar det av till en avdelning där jag fick en säng att sova i. Då och då kom det in doktorer som gjorde tester dom gav mig även en spruta i baken. Dom sa att dom stod i kontakt med ett sjukhus i Aten och att dom skulle flyga mig till en tryckkammare som fanns på sjukhuset i där.
Nu började en lång väntan. Mina vänner som hade hålligt mig sällskap och hjälpt mig åkte nu hem till vår lägenhet för att hämta några saker som jag kundes tänkas behöva i Aten. Jag tog mig också tid att ringa min chef och ringa mina föräldrar. Konstaterade att mina föräldrar hade koll på vad tryckfallssjuka är. Efter ngn timme så kom en kompisar med en ryggsäck med saker som kunde behövas. När man läser om tryckfallssjuka så står det att man ska andas syrgas. Då jag inte fått syrgas så gick jag till personalen och frågade Ang detta. Mannen som jag talade med stirrade en stund sen så frågade han:
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sverige.
- Gå och lägg dig, kanske vi skickar dig till Aten i morgon.
- Kanske??
- Vi får se.
Man kunde ju inte göra så mycket. Så jag tänkte att dom borde ha läget under kontroll med tanke på att dom hade talat med experterna i Aten så mycket. Trotts att jag var trött så tog det lång tid innan jag somnade. Jag ska erkänna att jag var rädd att läget skulle försämras under natten. Till slut så somnade jag.
DAG 2 måndag
Vaknade 06:00 av en revelj bestående av att en sköterska kommer in, tänder i taken och tar tempen på alla i rummet. Nu har jag ont värk i höger knä. Jag blir skjutsad till röntgen igen där man nu röntgar armbågen. Detta är det enda som händer denna dag. Jag sover mesta delen av tiden förutom när jag äter. På kvällen kommer mina jobbarkompisar och hälsar på. Jag tar det rätt lugnt och tänker att med tanke på att jag inte blir tagen till Aten eller får syrgas så kan det ju inte vara tryckfallsjuka. Skönt!
DAG 3 tisdag
Revelj 06:00. När jag sitter och äter frukost så kommer en manligsköterska in och säger:
- Du ska till Aten så snabbt som möjligt. Du får ta en färja.
Jag får en adress till ett sjukhus som jag ska ta mig till. Lappen är på tyvärr på grekiska. Klockan tio är jag klar med allt och kan lämna sjukhuset. Tar en Taxi till lägenheten för att ta en dusch samt packa lite rena kläder. Skyndar mig sedan till hamnen för att komma med första bästa färja. Jag har fortfarande "träningsvärk" i armbågen och ont i mitt knä, jag blir snabbt trött när jag går och jag orkar inte bära ryggsäcken på höger axel.
Färjan går klockan två på eftermiddagen och ska vara framme åtta på morgonen i Pireus som är en förort till Aten. Då jag inte hade så mycket pengar så köpte jag den billigaste biljetten vilket inne bar att man får sitta i en stor sal liknades en biosalong fast med en dyr kiosk i stället för bioduk. Stolarna är av samma typ som finns i gamla bussar. Det är en fin dag men jag orkar inte njuta vare sig av den grekiska övärlden eller det fina vädret. Det enda jag gör är att sitta, lyssna på musik och titta på folk. När middagen serveras så tar jag mig ner till restaurangen och försöker tvinga i mig mat, men jag har ingen matlust. Tar en tur upp på däck men blir snart trött så jag går och sätter mig igen.
En bit in på kvällen så börjar folk göra i ordning färjan till ett sovläger. Då jag inte har någon rutin på att resa med färja i Grekland så hinner jag inte få någon bra plats. Inser sedan att jag glömt sovutrustning. Kring klockan tolv så lägger jag mig i fosterställning under sätet jag tidigare satt på. Jag har ryggsäcken som huvudkudde och en duschhandduk till täcke.
DAG 4 onsdag
Vaknar 03:00. Fryser mycket. Kan inte somnaom så jag sätter mig upp och gör ingenting. Kring åtta så får vi höra att färjan missat sin plats i kön in till hamnen men att vi ska försöka komma in så fort en tom köplats dyker upp. Strax efter nio är jag iland i Pireus. Men var ligger sjukhuset?
Jag ser en massa taxibilar men jag minns hur en kompis blev lurad av en taxi i Aten så jag beger mig bort från hamnen. Får reda på att det finns en pendeltågsstation några hundra meter bort. Jag går det och kliver på ett tåg som går in mot centrala Aten. Jag vet fortfarande inte var jag ska men tittar på en spårkarta och bestämmer mig för att gå av vid en station som ser ut som en centralstation. Dock så somnar jag på tåget och vaknar upp några stationer efter den som jag hade tänkt ut. Jag går dock av på nästa station och frågar en kontrollant om vägen. Jag visar fram lappen och får en vägbeskrivning, på grekiska. Det enda jag förstår är att jag tydligen ska ta tunnelbanan som finns i närheten. Jag går dit, visar lappen och frågar om vägen. Får ett svar på ett språk som antagligen ska föreställa engelska men då han jag frågar sitter bakom ett plexiglas fönster och talar ut genom en brusig högtalare så fattar jag inte ett smack. Så jag hoppar på första bästa vagn som går i riktning in mot stan. Somnar igen. Kliver av vid vad som tydligen är ett universitet. Då jag inte ätit någon frukost så bestämmer jag mig för att försöka hitta ett McDonald's. Detta gör jag tillslut ett antal kvarter bort. Tar en McRoyal med giga meny. Orkar inte allt men tvingar i mig en stor Cola. Går till universitetet för att ta en taxi. Lyckas tillslut få tag i en. Chauffören hittar till sjukhuset.
Det visar sig att det är ett militärsjukhus omgivet av ett högt staket och att dom kollar leg på alla som vill in. Så går jag fram till en vaktkur:
- Hej. Jag letar efter hyperbaravdelningen säger jag.
- Vem vill du besöka?
- Jag ska inte besöka någon, jag ska behandlas.
- Vet du på vilken avdelning han ligger?
- Jag ska INTE besöka någon! Jag ska hit, säger jag och visar fram lappen.
Dom tar då mitt pass och ber mig följa med en vakt som för mig till ett väntrum. Själv så går han in genom en dörr men jag blir tillsagd att sitta ner och vänta. Väntan känns lång innan jag blir insläppt genom dörren.
Innanför dörren fanns tryckkammaren. En 3-4m lång kammare av märket Haux. Den är troligtvis av flyttbarmodell och står i ett väldigt stort och ljust rum. En sköterska kommer fram, hälsar, och ber mig sitta ner. Hon tar mitt blodtryck, tar blodprov och ger mig dropp. Efter ett tag så kommer det fram en man av löjtnantsgrad (tror jag) iförd en vit uniform. Han påminner om Tommy Lee Jones och han är en av läkarna på avdelningen. Han är väldigt trevlig och man fick snabbt förtroende för honom. Han frågade mig om hur jag mådde. Sen så sa han:
- Varför kom du inte tidigare?
- Jag kom så fort jag kunde. Färjan var försenad.
- Färjan?
- Ja. Dom sa åt mig i går att jag skulle ta färjan hit så snabbt som möjligt.
- Vi väntade på dig i måndagsmorse.
Gissa om jag blev paff. Jag berättade att jag blivit vägrad syrgas och frågade var för dom hade behandlat mig som dom gjort. Han sa dock att jag inte skulle oroa mig för det utan nu skulle inrikta mig på att bli frisk. Sedan följde en noggrann neurologiskundersökning. Han hade liten hammare som han använde för att kolla mina reflexer samt att jag fick göra diverse övningar. Den neurologiskaundersökningen gick ut på att läkaren med hjälp av en liten "hammare" jämförde reflexerna på armbågarna med varandra och knäna med varandra. Jag upplevde som stor skillnad. Ett slag som orsakade en ryckning i T.ex. vänster knä orsakade inget i det högra. Samma sak gällde armbågen. När han slagit klart så fick jag göra diverse styrke och balansövningar. Det som jag reagerade mest på var att jag inte kunde stå på ett ben med vänsterbenet i luften. Min balans på högerbenet var betydligt sämre än normalt. Lika så finns det en övning bär man ska hålla båda sina armar rakt ut i luften i ögonhöjd. I normala fall är detta inte svårt men jag hade jätte svårt att få högerarmen att inte falla ner.
Sen var det dags för att ta den första turen ner i kammaren. Jag fick lägga mig på en britts som fanns på högersida inne i kammaren. På vänstersidan satt en sköterska. Hela tiden fick jag dropp, mycket dropp. Vi blev nertryckta till ca 10m och där fick vi stanna i vad som kändes som 3-4 timmar. Man andas i mask hela tiden så man låter som Darth Vader. Jag var väldigt trött men jag fick inte sova i kammaren.
När vi var klara blev jag skjutsad till ett rum där jag lade mig ner och sov. Senare på dagen blev jag tagen till kammaren igen. Denna gång var det 10m i två timmar som gällde. Att det inte är så vanligt med utlänningar på detta sjukhus märktes snabbt. Alla tittade och ställde frågor om mig. Dom hade inte sån stor koll på Sverige mer än att jag kom från samma land som fotbollspelaren Pär Zetterberg.
Dag 5 torsdag
Läkaren berättade för mig att jag hade tryckfallsjuka typ II och inte typ I som jag trott. Jag hade även förhöjda värden av ett enzym heter CPK. Allt detta kom som en chock för mig. Jag insåg plötsligt hur alvarligt situationen var. Runt om kring mig så hade jag folk som inte kunde gå på grund av tryckfallssjuka, jag insåg att jag hade haft en enorm tur.
För att kunna bli av med överskottet av CPK så får jag dropp dygnet runt (3 liter/dygn). Dock så får jag dropp för att det ska hjälpa till att skölja ur överskottet av CPK. Jag fick åka två gånger i kammaren en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Första gången var det 10m i en timme och andra gången så var det 10m i två timmar.
Sjukhusets administration tog kontakt med mig och ville att jag skulle betala motsvarande 5000 kronor i någon form av avgift. Man undrade även Ang försäkringsbolag osv. Jag hade haft en så kallad E111 (en blankett som säger att försäkringskassan betalar allt). Men det hade man tagit hand om när jag fick lämna det första sjukhuset. Dock så ringde jag ambassaden som lovade att hjälpa mig att få tag i en ny. Sjukhusets administration sa att dom skulle ringa SOS-international. SOS-international är försäkringsbolagens gemensamma företag som är specialiserade att ta hand om folk som skadas när dom är utomlands. Jag ångrade att jag inte skaffat den där DAN försäkringen som jag funderade på att ta innan jag åkte ner.
Dag 6 fredag
Besökte tryckkammaren två gånger, båda gångerna var det mer till 10m och stannade där i två timmar.
Annars så hände det inget. Enda höjdpunkten är någon av mina kompisar eller föräldrar ringer. Jag orkar bara gå kortare turer detta mest beroende på att jag har dropp in i vänsterarmen viket gör att jag måste bära droppflaskan (i högläge) med min svaga högerarm.
Dag 7 lördag
En otroligt tråkig dag med bara en tur i kammaren. 2timmar 10m Jag har nu också fått huvudvärk. En av dykläkarna kommer upp och pratar en stund med mig senare på kvällen. Det var skönt att han tog sig tid till det, det hjälpte lite. Jag har otroligt tråkigt och sover ca 16 timmar per dygn.
Dag 8 söndag
Återigen en otroligt tråkig dag. Ingen av mina med patienter kan engelska, bara vissa av sköterskorna. Jag börjar känna mig lite deprimerad. Får dock åka till ett max djup av 25m. Med uppstigningen stopp på 12 och 6m så var jag nere i två timmar och fyrtiofem minuter.
Dagens höjdpunkt var en god bakelse som man fick till efterrätt. När fick man bakelser på ett svenskt sjukhus senast? Maten är överlag väldigt god och av bra kvalité. Då maten är grekisk husmanskost får man många goda rätter som jag aldrig tidigare ätit. Maten är ett litet ljus i ett annars stort mörker.
Dag 9 måndag
Nu är det inte kul. Jag har så otroligt tråkigt. Ambassaden skickar några tidningar samt en anteckningsbok. Det var bra för nu kan jag skriva dagbok. Ambassaden har dock inte fått fram min E111 än. Jag spenderar stor tid åt tidningarna. Även om det är en månad gamla nummer så läser jag allt.
Dom stressade mig när jag skulle till kammaren så jag fick inte med mig någon tidning dit. Annars så var det samma som igår. 25, 12, 6m i två och fyrtiofem.
Dag 10 tisdag
Går till kammaren, 15m 2 h. När jag kommer tillbaka så visar det sig att jag har fått byta rum. Till ett rum med en massa folk och en massa oväsen. En har en TV som dom tittar på hela tiden och en får syrgas samt att det är en massa hostningar och harklingar hela tiden. Ett otroligt dåligt rum. CPK enzymet är nere på normala nivåer så jag behöver bara ha dropp i två dagar till. Vid kontroll idag så var armbågen och knät nästan perfekta.
Dag 11 onsdag
Kammaren 15m 2 h.
Kanske får jag åka hem i morgon.
Jag talar med min chef och vi kommer överens om att jag ska åka hem till Sverige så fort jag blir frisk. Det finns inte så mycket att göra för en dykinstruktör som inte får dyka. Han ska fixa så att alla min saker kommer hem.
Dag 12 torsdag
Jag har just vaknat när en sköterska kommer fram och säger:
- Det har kommit en som dig. Han är i rum 504.
Hm tänker jag, hem beslutar mig för att gå till 504. Där inne finns två gamla gubbar och en lång svensk. Det visar sig att han också fått tryckfallsjuka och att han kommer från samma sjukhus som jag först blev intagen på. Han berättar att när han kom till sjukhuset så fick han syrgas på en gång och att han sedan blev förd till Aten i ett militärt flygplan. Han kom till kammaren på under sex timmar sammanlagt. Detta att jämföra med mina tre dygn. Tydligen så måste dykläkarna ringt och upplyst om hur dykolycksfall skall tagas om hand.
Jag glädjer mig mycket åt att ha fått sällskap. Vi får åka ner i tryckkammaren tillsammans men vi får tyvärr inte prata i kammaren på där nere blir allt lika tråkigt som vanligt. 12m och 2h.
Efteråt blir jag undersökt. Benet är nu bra men armen är inte riktigt bra än.
Dag 13 fredag
Jag skulle bara gå och lämna den E111-blankett som jag fått av ambassaden. Det slutade efter många om och men med att jag fick reda på att jag måste ha en liten grön bok från IKA (den grekiska socialförsäkringskassan). Jag måste gå till en adress utanför sjukhuset för att få tag i boken. MEN jag får inte lämna sjukhuset förens jag har denna gröna bok. Ett klart moment 22. Dock så inser en av sköterskorna omöjligheten i detta och hon övertalar administrationen att fixa detta åt mig.
I kammaren var jag på 12m i 2 timmar (igen).
Dag 14 lördag
Vi får besök av en präst från den svenskakyrkan i Pireus. Det var trevligt att han hade tid att komma förbi. Han hade med sig en förhållandevis ny DN, han lovade också att komma förbi på söndagen med lite böcker på svenska.
I kammaren var det 12m, 2h .
Jag blev av med droppet idag.
Dag 15 söndag
Ingen kammare! Den var skönt att få slippa bli nedtryckt.
Vi lyckades charma in oss hos en kvinnlig vakt vid grinden. Detta ledde till att jag fick smita ut i en minut för att handla läsk. Det var skönt att få smak på friheten. Att gå ut utanför sjukhuset är inte tillåtet, och hela sjukhuset omgärdas av ett högt staket och är hårdbevakat.
Prästen kom med böcker och frukt.
Dag 16 måndag
Jag trodde att mina timmar i kammaren var över men jag hade fel. Strax efter att jag vaknat kom dom och hämtade oss. Böckerna vi fick av prästen hjälper till att göra kammar vistelsen dräglig men det är fortfarande inte kul.
Idag var sista omgången i kammaren, sa dom. 2h på 12m.
I morgon så ska jag få lämna sjukhuset! Dock så måste jag hämta en lapp på tryckkammaravdelningen på morgonen innan jag får gå.
Dag 17 tisdag
Sov otroligt dålig. Gubben bredvid har hostat högt hela natten Plockar snabbt ihop mina saker och gör mig klar för att lämna sjukhuset. När vi ska hämta lappen så säger dom att vi måste in i kammaren för en sista gång, "för säkerhets skull". Det blev tre timmar på 12m. Det var mycket irriterande och man fick känslan av att dom gjorde det bara för att kunna skicka en stor räkning till den svenska staten. På frågan om hur länge vi skulle få stanna nere så svarade sjuksköterskorna bara att dom inte visste. Vi trycktes ofta ner tillsammans med andra patienter och denna gång så var det vi två svenskar och en grek.
Sen fick vi lämna sjukhuset och bege oss till ett hotell där SOS-international hade fixat ett rum åt oss. Äntligen kunde vi gå runt lite fritt. Dock så var vi rätt trötta så vi somnade tidigt.
Sammanlagt så hat jag fått spendera 34 timmar i tryckammaren fördelat på 16 gånger.
Dag 18 onsdag
Idag så är vi nästan helt lediga. Vi måste till sjukhuset för att hämta den andre killens pass. Vi åker till sjukhuset så fort vi kan för att kunna spendera resten av dagen med att turista.
Akropolis måste man ju besöka om man är i Aten så vi tar en sväng förbi för att kunna skicka lite vykort hem. Resten av dagen tar vi det bara lugnt.
Dag 19 torsdag
HEMFÄRD TILL SVERIGE!!
Klockan 10 lyfte vi från Aten. Det var med blandande känslor som jag lämnade Grekland bakom mig. Bytte flygplan i Köpenhamn. Landade kring klockan tre på Landvetter. Solen lyser.
En vecka senare
Idag fick jag träffa en dykläkare på Östrasjukhuset i Göteborg. Jag fick sitta ner och berätta om allt som hänt samt att han undersökte mig. Det som jag var mest orolig över var ifall jag skulle få dyka igen. Han sa att jag skulle kunna få dyka igen men jag ska vänta minst sex månader efter att alla symtom har upphört.
På östra så bokade man även in en tid för ultraljudsundersökning av mitt hjärta för att se om Jag fick även genomföra en ultraljuds undersökning va hjärtat för att se om det fanns Men ultraljudet visade inga fel.
2001-04-10
Äntligen dags att dyka igen. Jag och min vän Daniel drog till Lysekil över påsken och hade riktigt trevligt och jag kände ingenting av mina tidigare symtom.
2006-01-24
Jag dyker mer än någonsin men jag har fortfarande ont i armbågen och i knät. Det kommer nog aldrig att bli bra.
Mina kommentarer
Det finns mycket i texten man kan ha åsikter om. Hur vi dök och vissa delar av vården. Vården kan jag ju inget göra så mycket åt nu i efterhand och jag är glad att jag nästan är helt återställd.
Jag har fortfarande nervskador som ibland gör sig påminda när jag tex jobbar hårt eller tränar. Men jag har ett "Vulcan-skydd" som hjälper väldigt bra och det har reducerat mina känningar betydligt.
Hoppas att du som läser detta har fått ut något av min berättelse och att det kan göra er till säkrare dykare.
Maila gärna om du har åsikter eller frågor:
martin@baggbodykarna.org
Naturligtvis så är allt i denna text skyddat av lag. Vill du på något sätt använda min text så maila mig först.
Tryckfallssjuka!
Jag heter Martin var 22 år hade dyk i snart fyra år var certifierad som instruktör. När jag under sommaren 2000 var i Grekland och jobbade som dykinstruktör så fick jag tryckfallssjuka. Jag förde anteckningar större delen av tiden men jag har sorterat bort sådant som inte är relevant ur dyksynpunkt.
Detta är min berättelse:
Bakgrund
Jag hade varit sjuk i över en månad så när jag äntligen blev frisk var jag väldigt dyksugen. Det gjorde att jag ställde upp på alla dyk som företogs. Ibland upp till fyra dyk om dagen. Jag såg dock till att ta en dykfri dag 1-2 ggr i veckan. Jag hade varit ute och dykt i tre dagar i rad och hade inte planerat att dyka en fjärde. Men jag beslutade mig för att följa med en jobbarkompis och hans flickvän när dom skulle ut och titta runt på ställen som vi i normala fall inte tar turister till. Vi skulle dessutom kolla upp hur stor skillnad det var i djupangivelsen mellan våra datorer.
Första dyket var 46min långt och hade ett maxdjup på 23m med ett medeldjup på 16,5m. Det var ett arbetsamt dyk med långt ytsim både hem och tillbaka. Även under ytan så simmade vi en hel del. Datorernas visade tre (3) dm skillnad i djupangivelse (på 23m) trotts att vi båda använde samma typ av dator (Suunto Vyper). Är det normalt?
Datorns SLOW-symbol lyser för att jag råkade gå upp lite för fort någonstans på vägen upp. Vad jag minns så var det i början av uppstigningen. SLOW lyser om man haft en högre uppstigningshastighet än 12m/min.
Ytintervallet mellan de båda dyken var på 1 timme och 59 minuter. Då åt vi och vilade i största allmänhet.
Andra dyket var 45min långt och hade ett maxdjup på 20,1m med ett medeldjup på 13,7m. Det var ett arbetsamt dyk med långt ytsim både hem och tillbaka. Även under ytan så simmade vi en hel del även under detta dyk. SLOW lyste inte under detta dyk men på slutet så hamnade jag i en liten situation. Den som hände var att vi simmade på 4m djup (säkerhetstopp) då en av mina parkamrater stannade och signalerade "lite luft". Då visade datorn 2 minuter kvar av säkerhetstoppet. Då jag inte ville lämna någon av de andra själv på ytan eller ligga själv kvar under så följde jag med min kamrat upp.
Båda dyken hade en V-profil dvs att den vi nådde maxdjupet ungefär i mitten av dyket.
DAG 1 söndag (efter andra dyket, symtomen börjar)
När jag kom upp från det andra dyket så kände jag inget speciellt till en början. Så fort vi kommit upp ur vattnet så plockade vi ihop vår utrustning och satte oss ner på båten. Jag kände mig lite trött så jag satte mig ner och vilade i ett hörn. Att vara trött efter dykning är ju inget onormalt, speciellt inte med tanke på att vi gjort två djupa och arbetsamma dyk. Jag somnade rätt snabbt men vaknade när mina kompisar försökte att ta kort på mig. Jag höll mig sedan vaken resten av resan men jag kände mig lite trött.
När vi lagt till i hamnen och jag ställde mig i ledet för att hjälpa till med att lasta av flaskorna så kände jag att jag hade träningsvärk i höger armbåge. När jag är med och langar flaskor så använder jag oftast höger arm. Så jag drog slutsatsen att jag burit för mycket flaskor med den armen så jag böt till vänsterarm och arbetade vidare. När all utrustning var avlastad så berättade jag för dom andra men poängterade att det bara var träningsvärk. Dom reagerade och sa åt mig att jag inte fick hjälpa till med fyllning och sköljning utan att jag skulle ligga ner och vila men inte sova. Jag lade mig ner och jag kände mig väldigt trött och fick anstränga mig för att inte somna.
När vi satte oss i bilen så gav mina vänner att syrgas, sedan så åkte vi till det lokala sjukhuset.
Där satte man mig på en britts samtidigt som man tog blodprover och ställde diverse frågor Ang dykprofiler osv. efter ett tag kom en doktor som genomförde några tester av nervsystemet. Det kändes som tog det hela väldigt seriöst. Strax efteråt blev jag skjutsad till röntgenavdelningen där jag fick röntga lungorna. Jag fick inte gå utan jag blev skjutsad runt i rollstol. Efter röntgen så bar det av till en avdelning där jag fick en säng att sova i. Då och då kom det in doktorer som gjorde tester dom gav mig även en spruta i baken. Dom sa att dom stod i kontakt med ett sjukhus i Aten och att dom skulle flyga mig till en tryckkammare som fanns på sjukhuset i där.
Nu började en lång väntan. Mina vänner som hade hålligt mig sällskap och hjälpt mig åkte nu hem till vår lägenhet för att hämta några saker som jag kundes tänkas behöva i Aten. Jag tog mig också tid att ringa min chef och ringa mina föräldrar. Konstaterade att mina föräldrar hade koll på vad tryckfallssjuka är. Efter ngn timme så kom en kompisar med en ryggsäck med saker som kunde behövas. När man läser om tryckfallssjuka så står det att man ska andas syrgas. Då jag inte fått syrgas så gick jag till personalen och frågade Ang detta. Mannen som jag talade med stirrade en stund sen så frågade han:
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sverige.
- Gå och lägg dig, kanske vi skickar dig till Aten i morgon.
- Kanske??
- Vi får se.
Man kunde ju inte göra så mycket. Så jag tänkte att dom borde ha läget under kontroll med tanke på att dom hade talat med experterna i Aten så mycket. Trotts att jag var trött så tog det lång tid innan jag somnade. Jag ska erkänna att jag var rädd att läget skulle försämras under natten. Till slut så somnade jag.
DAG 2 måndag
Vaknade 06:00 av en revelj bestående av att en sköterska kommer in, tänder i taken och tar tempen på alla i rummet. Nu har jag ont värk i höger knä. Jag blir skjutsad till röntgen igen där man nu röntgar armbågen. Detta är det enda som händer denna dag. Jag sover mesta delen av tiden förutom när jag äter. På kvällen kommer mina jobbarkompisar och hälsar på. Jag tar det rätt lugnt och tänker att med tanke på att jag inte blir tagen till Aten eller får syrgas så kan det ju inte vara tryckfallsjuka. Skönt!
DAG 3 tisdag
Revelj 06:00. När jag sitter och äter frukost så kommer en manligsköterska in och säger:
- Du ska till Aten så snabbt som möjligt. Du får ta en färja.
Jag får en adress till ett sjukhus som jag ska ta mig till. Lappen är på tyvärr på grekiska. Klockan tio är jag klar med allt och kan lämna sjukhuset. Tar en Taxi till lägenheten för att ta en dusch samt packa lite rena kläder. Skyndar mig sedan till hamnen för att komma med första bästa färja. Jag har fortfarande "träningsvärk" i armbågen och ont i mitt knä, jag blir snabbt trött när jag går och jag orkar inte bära ryggsäcken på höger axel.
Färjan går klockan två på eftermiddagen och ska vara framme åtta på morgonen i Pireus som är en förort till Aten. Då jag inte hade så mycket pengar så köpte jag den billigaste biljetten vilket inne bar att man får sitta i en stor sal liknades en biosalong fast med en dyr kiosk i stället för bioduk. Stolarna är av samma typ som finns i gamla bussar. Det är en fin dag men jag orkar inte njuta vare sig av den grekiska övärlden eller det fina vädret. Det enda jag gör är att sitta, lyssna på musik och titta på folk. När middagen serveras så tar jag mig ner till restaurangen och försöker tvinga i mig mat, men jag har ingen matlust. Tar en tur upp på däck men blir snart trött så jag går och sätter mig igen.
En bit in på kvällen så börjar folk göra i ordning färjan till ett sovläger. Då jag inte har någon rutin på att resa med färja i Grekland så hinner jag inte få någon bra plats. Inser sedan att jag glömt sovutrustning. Kring klockan tolv så lägger jag mig i fosterställning under sätet jag tidigare satt på. Jag har ryggsäcken som huvudkudde och en duschhandduk till täcke.
DAG 4 onsdag
Vaknar 03:00. Fryser mycket. Kan inte somnaom så jag sätter mig upp och gör ingenting. Kring åtta så får vi höra att färjan missat sin plats i kön in till hamnen men att vi ska försöka komma in så fort en tom köplats dyker upp. Strax efter nio är jag iland i Pireus. Men var ligger sjukhuset?
Jag ser en massa taxibilar men jag minns hur en kompis blev lurad av en taxi i Aten så jag beger mig bort från hamnen. Får reda på att det finns en pendeltågsstation några hundra meter bort. Jag går det och kliver på ett tåg som går in mot centrala Aten. Jag vet fortfarande inte var jag ska men tittar på en spårkarta och bestämmer mig för att gå av vid en station som ser ut som en centralstation. Dock så somnar jag på tåget och vaknar upp några stationer efter den som jag hade tänkt ut. Jag går dock av på nästa station och frågar en kontrollant om vägen. Jag visar fram lappen och får en vägbeskrivning, på grekiska. Det enda jag förstår är att jag tydligen ska ta tunnelbanan som finns i närheten. Jag går dit, visar lappen och frågar om vägen. Får ett svar på ett språk som antagligen ska föreställa engelska men då han jag frågar sitter bakom ett plexiglas fönster och talar ut genom en brusig högtalare så fattar jag inte ett smack. Så jag hoppar på första bästa vagn som går i riktning in mot stan. Somnar igen. Kliver av vid vad som tydligen är ett universitet. Då jag inte ätit någon frukost så bestämmer jag mig för att försöka hitta ett McDonald's. Detta gör jag tillslut ett antal kvarter bort. Tar en McRoyal med giga meny. Orkar inte allt men tvingar i mig en stor Cola. Går till universitetet för att ta en taxi. Lyckas tillslut få tag i en. Chauffören hittar till sjukhuset.
Det visar sig att det är ett militärsjukhus omgivet av ett högt staket och att dom kollar leg på alla som vill in. Så går jag fram till en vaktkur:
- Hej. Jag letar efter hyperbaravdelningen säger jag.
- Vem vill du besöka?
- Jag ska inte besöka någon, jag ska behandlas.
- Vet du på vilken avdelning han ligger?
- Jag ska INTE besöka någon! Jag ska hit, säger jag och visar fram lappen.
Dom tar då mitt pass och ber mig följa med en vakt som för mig till ett väntrum. Själv så går han in genom en dörr men jag blir tillsagd att sitta ner och vänta. Väntan känns lång innan jag blir insläppt genom dörren.
Innanför dörren fanns tryckkammaren. En 3-4m lång kammare av märket Haux. Den är troligtvis av flyttbarmodell och står i ett väldigt stort och ljust rum. En sköterska kommer fram, hälsar, och ber mig sitta ner. Hon tar mitt blodtryck, tar blodprov och ger mig dropp. Efter ett tag så kommer det fram en man av löjtnantsgrad (tror jag) iförd en vit uniform. Han påminner om Tommy Lee Jones och han är en av läkarna på avdelningen. Han är väldigt trevlig och man fick snabbt förtroende för honom. Han frågade mig om hur jag mådde. Sen så sa han:
- Varför kom du inte tidigare?
- Jag kom så fort jag kunde. Färjan var försenad.
- Färjan?
- Ja. Dom sa åt mig i går att jag skulle ta färjan hit så snabbt som möjligt.
- Vi väntade på dig i måndagsmorse.
Gissa om jag blev paff. Jag berättade att jag blivit vägrad syrgas och frågade var för dom hade behandlat mig som dom gjort. Han sa dock att jag inte skulle oroa mig för det utan nu skulle inrikta mig på att bli frisk. Sedan följde en noggrann neurologiskundersökning. Han hade liten hammare som han använde för att kolla mina reflexer samt att jag fick göra diverse övningar. Den neurologiskaundersökningen gick ut på att läkaren med hjälp av en liten "hammare" jämförde reflexerna på armbågarna med varandra och knäna med varandra. Jag upplevde som stor skillnad. Ett slag som orsakade en ryckning i T.ex. vänster knä orsakade inget i det högra. Samma sak gällde armbågen. När han slagit klart så fick jag göra diverse styrke och balansövningar. Det som jag reagerade mest på var att jag inte kunde stå på ett ben med vänsterbenet i luften. Min balans på högerbenet var betydligt sämre än normalt. Lika så finns det en övning bär man ska hålla båda sina armar rakt ut i luften i ögonhöjd. I normala fall är detta inte svårt men jag hade jätte svårt att få högerarmen att inte falla ner.
Sen var det dags för att ta den första turen ner i kammaren. Jag fick lägga mig på en britts som fanns på högersida inne i kammaren. På vänstersidan satt en sköterska. Hela tiden fick jag dropp, mycket dropp. Vi blev nertryckta till ca 10m och där fick vi stanna i vad som kändes som 3-4 timmar. Man andas i mask hela tiden så man låter som Darth Vader. Jag var väldigt trött men jag fick inte sova i kammaren.
När vi var klara blev jag skjutsad till ett rum där jag lade mig ner och sov. Senare på dagen blev jag tagen till kammaren igen. Denna gång var det 10m i två timmar som gällde. Att det inte är så vanligt med utlänningar på detta sjukhus märktes snabbt. Alla tittade och ställde frågor om mig. Dom hade inte sån stor koll på Sverige mer än att jag kom från samma land som fotbollspelaren Pär Zetterberg.
Dag 5 torsdag
Läkaren berättade för mig att jag hade tryckfallsjuka typ II och inte typ I som jag trott. Jag hade även förhöjda värden av ett enzym heter CPK. Allt detta kom som en chock för mig. Jag insåg plötsligt hur alvarligt situationen var. Runt om kring mig så hade jag folk som inte kunde gå på grund av tryckfallssjuka, jag insåg att jag hade haft en enorm tur.
För att kunna bli av med överskottet av CPK så får jag dropp dygnet runt (3 liter/dygn). Dock så får jag dropp för att det ska hjälpa till att skölja ur överskottet av CPK. Jag fick åka två gånger i kammaren en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Första gången var det 10m i en timme och andra gången så var det 10m i två timmar.
Sjukhusets administration tog kontakt med mig och ville att jag skulle betala motsvarande 5000 kronor i någon form av avgift. Man undrade även Ang försäkringsbolag osv. Jag hade haft en så kallad E111 (en blankett som säger att försäkringskassan betalar allt). Men det hade man tagit hand om när jag fick lämna det första sjukhuset. Dock så ringde jag ambassaden som lovade att hjälpa mig att få tag i en ny. Sjukhusets administration sa att dom skulle ringa SOS-international. SOS-international är försäkringsbolagens gemensamma företag som är specialiserade att ta hand om folk som skadas när dom är utomlands. Jag ångrade att jag inte skaffat den där DAN försäkringen som jag funderade på att ta innan jag åkte ner.
Dag 6 fredag
Besökte tryckkammaren två gånger, båda gångerna var det mer till 10m och stannade där i två timmar.
Annars så hände det inget. Enda höjdpunkten är någon av mina kompisar eller föräldrar ringer. Jag orkar bara gå kortare turer detta mest beroende på att jag har dropp in i vänsterarmen viket gör att jag måste bära droppflaskan (i högläge) med min svaga högerarm.
Dag 7 lördag
En otroligt tråkig dag med bara en tur i kammaren. 2timmar 10m Jag har nu också fått huvudvärk. En av dykläkarna kommer upp och pratar en stund med mig senare på kvällen. Det var skönt att han tog sig tid till det, det hjälpte lite. Jag har otroligt tråkigt och sover ca 16 timmar per dygn.
Dag 8 söndag
Återigen en otroligt tråkig dag. Ingen av mina med patienter kan engelska, bara vissa av sköterskorna. Jag börjar känna mig lite deprimerad. Får dock åka till ett max djup av 25m. Med uppstigningen stopp på 12 och 6m så var jag nere i två timmar och fyrtiofem minuter.
Dagens höjdpunkt var en god bakelse som man fick till efterrätt. När fick man bakelser på ett svenskt sjukhus senast? Maten är överlag väldigt god och av bra kvalité. Då maten är grekisk husmanskost får man många goda rätter som jag aldrig tidigare ätit. Maten är ett litet ljus i ett annars stort mörker.
Dag 9 måndag
Nu är det inte kul. Jag har så otroligt tråkigt. Ambassaden skickar några tidningar samt en anteckningsbok. Det var bra för nu kan jag skriva dagbok. Ambassaden har dock inte fått fram min E111 än. Jag spenderar stor tid åt tidningarna. Även om det är en månad gamla nummer så läser jag allt.
Dom stressade mig när jag skulle till kammaren så jag fick inte med mig någon tidning dit. Annars så var det samma som igår. 25, 12, 6m i två och fyrtiofem.
Dag 10 tisdag
Går till kammaren, 15m 2 h. När jag kommer tillbaka så visar det sig att jag har fått byta rum. Till ett rum med en massa folk och en massa oväsen. En har en TV som dom tittar på hela tiden och en får syrgas samt att det är en massa hostningar och harklingar hela tiden. Ett otroligt dåligt rum. CPK enzymet är nere på normala nivåer så jag behöver bara ha dropp i två dagar till. Vid kontroll idag så var armbågen och knät nästan perfekta.
Dag 11 onsdag
Kammaren 15m 2 h.
Kanske får jag åka hem i morgon.
Jag talar med min chef och vi kommer överens om att jag ska åka hem till Sverige så fort jag blir frisk. Det finns inte så mycket att göra för en dykinstruktör som inte får dyka. Han ska fixa så att alla min saker kommer hem.
Dag 12 torsdag
Jag har just vaknat när en sköterska kommer fram och säger:
- Det har kommit en som dig. Han är i rum 504.
Hm tänker jag, hem beslutar mig för att gå till 504. Där inne finns två gamla gubbar och en lång svensk. Det visar sig att han också fått tryckfallsjuka och att han kommer från samma sjukhus som jag först blev intagen på. Han berättar att när han kom till sjukhuset så fick han syrgas på en gång och att han sedan blev förd till Aten i ett militärt flygplan. Han kom till kammaren på under sex timmar sammanlagt. Detta att jämföra med mina tre dygn. Tydligen så måste dykläkarna ringt och upplyst om hur dykolycksfall skall tagas om hand.
Jag glädjer mig mycket åt att ha fått sällskap. Vi får åka ner i tryckkammaren tillsammans men vi får tyvärr inte prata i kammaren på där nere blir allt lika tråkigt som vanligt. 12m och 2h.
Efteråt blir jag undersökt. Benet är nu bra men armen är inte riktigt bra än.
Dag 13 fredag
Jag skulle bara gå och lämna den E111-blankett som jag fått av ambassaden. Det slutade efter många om och men med att jag fick reda på att jag måste ha en liten grön bok från IKA (den grekiska socialförsäkringskassan). Jag måste gå till en adress utanför sjukhuset för att få tag i boken. MEN jag får inte lämna sjukhuset förens jag har denna gröna bok. Ett klart moment 22. Dock så inser en av sköterskorna omöjligheten i detta och hon övertalar administrationen att fixa detta åt mig.
I kammaren var jag på 12m i 2 timmar (igen).
Dag 14 lördag
Vi får besök av en präst från den svenskakyrkan i Pireus. Det var trevligt att han hade tid att komma förbi. Han hade med sig en förhållandevis ny DN, han lovade också att komma förbi på söndagen med lite böcker på svenska.
I kammaren var det 12m, 2h .
Jag blev av med droppet idag.
Dag 15 söndag
Ingen kammare! Den var skönt att få slippa bli nedtryckt.
Vi lyckades charma in oss hos en kvinnlig vakt vid grinden. Detta ledde till att jag fick smita ut i en minut för att handla läsk. Det var skönt att få smak på friheten. Att gå ut utanför sjukhuset är inte tillåtet, och hela sjukhuset omgärdas av ett högt staket och är hårdbevakat.
Prästen kom med böcker och frukt.
Dag 16 måndag
Jag trodde att mina timmar i kammaren var över men jag hade fel. Strax efter att jag vaknat kom dom och hämtade oss. Böckerna vi fick av prästen hjälper till att göra kammar vistelsen dräglig men det är fortfarande inte kul.
Idag var sista omgången i kammaren, sa dom. 2h på 12m.
I morgon så ska jag få lämna sjukhuset! Dock så måste jag hämta en lapp på tryckkammaravdelningen på morgonen innan jag får gå.
Dag 17 tisdag
Sov otroligt dålig. Gubben bredvid har hostat högt hela natten Plockar snabbt ihop mina saker och gör mig klar för att lämna sjukhuset. När vi ska hämta lappen så säger dom att vi måste in i kammaren för en sista gång, "för säkerhets skull". Det blev tre timmar på 12m. Det var mycket irriterande och man fick känslan av att dom gjorde det bara för att kunna skicka en stor räkning till den svenska staten. På frågan om hur länge vi skulle få stanna nere så svarade sjuksköterskorna bara att dom inte visste. Vi trycktes ofta ner tillsammans med andra patienter och denna gång så var det vi två svenskar och en grek.
Sen fick vi lämna sjukhuset och bege oss till ett hotell där SOS-international hade fixat ett rum åt oss. Äntligen kunde vi gå runt lite fritt. Dock så var vi rätt trötta så vi somnade tidigt.
Sammanlagt så hat jag fått spendera 34 timmar i tryckammaren fördelat på 16 gånger.
Dag 18 onsdag
Idag så är vi nästan helt lediga. Vi måste till sjukhuset för att hämta den andre killens pass. Vi åker till sjukhuset så fort vi kan för att kunna spendera resten av dagen med att turista.
Akropolis måste man ju besöka om man är i Aten så vi tar en sväng förbi för att kunna skicka lite vykort hem. Resten av dagen tar vi det bara lugnt.
Dag 19 torsdag
HEMFÄRD TILL SVERIGE!!
Klockan 10 lyfte vi från Aten. Det var med blandande känslor som jag lämnade Grekland bakom mig. Bytte flygplan i Köpenhamn. Landade kring klockan tre på Landvetter. Solen lyser.
En vecka senare
Idag fick jag träffa en dykläkare på Östrasjukhuset i Göteborg. Jag fick sitta ner och berätta om allt som hänt samt att han undersökte mig. Det som jag var mest orolig över var ifall jag skulle få dyka igen. Han sa att jag skulle kunna få dyka igen men jag ska vänta minst sex månader efter att alla symtom har upphört.
På östra så bokade man även in en tid för ultraljudsundersökning av mitt hjärta för att se om Jag fick även genomföra en ultraljuds undersökning va hjärtat för att se om det fanns Men ultraljudet visade inga fel.
2001-04-10
Äntligen dags att dyka igen. Jag och min vän Daniel drog till Lysekil över påsken och hade riktigt trevligt och jag kände ingenting av mina tidigare symtom.
2006-01-24
Jag dyker mer än någonsin men jag har fortfarande ont i armbågen och i knät. Det kommer nog aldrig att bli bra.
Mina kommentarer
Det finns mycket i texten man kan ha åsikter om. Hur vi dök och vissa delar av vården. Vården kan jag ju inget göra så mycket åt nu i efterhand och jag är glad att jag nästan är helt återställd.
Jag har fortfarande nervskador som ibland gör sig påminda när jag tex jobbar hårt eller tränar. Men jag har ett "Vulcan-skydd" som hjälper väldigt bra och det har reducerat mina känningar betydligt.
Hoppas att du som läser detta har fått ut något av min berättelse och att det kan göra er till säkrare dykare.
Maila gärna om du har åsikter eller frågor:
martin@baggbodykarna.org
Naturligtvis så är allt i denna text skyddat av lag. Vill du på något sätt använda min text så maila mig först.